**Dagbok, 15 maj**
Idag händer något märkligt. Vi skulle leverera möbler till en ny lägenhet i en av Stockholms äldre stadsdelar. Vanligtvis är det bara en rutinuppgift, men den här gången blev det annorlunda.
“Kolla, Niklas, den här beställningen! En bokhylla, en soffa, två fåtöljer och ett bord! Och det är femte våningen utan hiss! För den här summan kan väl kunden bära upp det själv!” Jag slängde fakturan på instrumentbrädan och suckade.
“Lugna dig,” svarade Verner lugnt, med blicken på vägen. “Det är sista leveransen idag. Sen går vi hem. Min fru har lovat laga köttbullar.”
“Köttbullarna är säkra, men min rygg kommer inte tacka mig,” muttrade jag och tittade ut på de grå hyreshusen i förorten. “Varför väljer folk femte våningen? Hade de bott på bottenvåning som vanligt folk…”
“Då hade de haft sämre utsikt,” skrattade Verner. “Och inga grannar som trampar ovanför.”
Jag skakade på huvudet och tittade på fakturan. “Lena Andersson, det står här. Adress, telefon… Förskott betalt, resten vid leverans. Som vanligt.”
Vi parkerade lastbilen på en trång gård mellan nybyggen och äldre hus. Hissen fanns inte, så det blev trapporna. “Hoppas dörrarna är breda,” mumlade jag medan vi lastade möblerna på vår transportvagn.
Lena öppnade dörren en kvinna i fyrtioårsåldern, enkelt klädd i jeans och en lös tröja. Håret var uppsatt i en slarvig knut, och hon log vänligt. “Hej, kom in. Femte våningen, längst upp.”
När vi bar upp soffan kände jag igen hennes röst. Något i tonfallet, något jag hört förut. Men jag kunde inte placera det.
Lägenheten var ljus och rymlig, med få möbler. I ett hörn stod ett piano det enda som avslöjade något om hennes intressen.
“Spelar du?” frågade Verner.
“Lite,” svarade hon kort.
När vi hämtat resten kunde jag inte hålla mig längre. “Ursäkta frågan, men har vi träffats förut? Du verkar bekant.”
Hon stelnade till. “Nej, det är första gången.”
Då hördes en gammal hit i radion från andra rummet en sång jag visste väl. Och plötsligt gick det upp för mig.
“Lena Lindström!” utbrast jag. “Du är Lena Lindström! Popstjärnan som försvann för flera år sedan!”
Verner tappade nästan hyllan han höll på med. “Herregud! Det är ju hon!”
Hon bleknade lätt men höll sig lugn. “Ni måste ha mig för någon annan.”
Men vi visste bättre. Jag hade sett henne på konsert, köpt alla hennes skivor. Och sen ingenting. Inga nyheter, inga framträdanden. Folk spekulerade utlandet, kloster, till och med… ja.
Hon suckade och satte sig på den nya soffan. “Visst, det är jag. Men jag vill helst att det stannar mellan oss.”
Vi drack te medan hon berättade. För fem år sedan fick hon problem med stämbanden. Läkarna gav henne ett val: operation eller total vila. Hon valde vila.
“Showbusiness är inte bara glans och applåder,” sa hon. “Det är press, falska leenden, kompromisser. Jag tröttnade. Försvann till landet, bytte namn. Nu undervisar jag musik anonymt.”
“Men saknar du inte scenen?” undrade Verner.
“Ibland,” erkände hon. “Men jag är lyckligare nu. Att kunna gå utan smink, vakna utan schema. För första gången på länge är jag bara mig själv.”
När vi gick var vi båda tysta. Jag hade alltid avundats kändisar deras pengar, deras liv. Men nu förstod jag att det inte alltid är som det verkar.
På väg hem sa Verner: “Tänk, vi blev en del av en hemlighet idag.”
Jag log. “Ja. Men ibland är det bättre att vara vanlig.”
Uppe på femte våningen, i det gamla huset, började Lena spela på pianot. För första gången på länge kände hon sig fri.
