Ale, titta bara på den här underbara utsikten! utbrast Lovisa med glädje i rösten, hennes solbrända hy och strålande ögon fångade ögonblicket. Hon sträckte ut armarna som om hon ville omfamna hela havet. Hennes kastanjebruna lockar, lätt blekta av solen, dansade i vinden. Jag sa ju att den här månaden skulle bli den bästa i våra liv!
Bredvid henne stod Ale på den vita sandstranden, justerade sin halmhatt och log. Trots den lugna fasaden knöt sig hjärtat av oro. Tanken på att detta kanske var deras sista chans att återfå det förlorade lyckan gnagde inom honom.
Ja, Lovisa, den här månaden blir den bästa, svarade han och försökte låta lättsam. Du har alltid haft rätt.
Men läkarens ord för två månader sedan ekade fortfarande: “Cancer, sen stadie, två till tre månader.” Så nu var de här, vid havet, för Lovisa hade bestämt sig för att leva, inte ge upp.
Ska vi bada? Hon tog hans hand med glimten i ögat. Låt inte modet sjunka, Ale! Minns du när vi hoppade i älven hos farmor som barn? Du var rädd att strömmen skulle dra med dig kalsongerna!
Ale skrattade, och för ett ögonblick försvann smärtan. Så här kunde hon rycka honom ur dystert humör.
Jag var inte rädd, bara försiktig, skämtade han tillbaka. Okej, vi går, men om en haj tar mig är det ditt fel.
Skrattande som tonåringar sprang de mot vattnet. Lovisa lekte i vågorna medan Ale iakttog henne med kärlek och sorg i blicken. Hon var vacker, och han älskáde henne mer än något annat. Tanken på att förlora henne var outhärdlig.
“Kärlek ger styrka att hålla fast vid hoppet, även när tiden känns emot en.”
Deras historia började i tionde klass i en liten svensk småstad där alla kände varandra. Lovisa kom som en komet nyinflyttad, med ett strålande leende och långt kastanjebrunt hår som kunde smälta det hårdaste hjärta.
Hon hade flyttat med familjen från en annan stad och blev genast omtyckt. Ale, lång och fumlig, med en bok i handen, trodde aldrig hon skulle lägga märke till honom. Men en kväll på skoldisco vågade han bjuda upp henne till en långsam dans.
Du är annorlunda, sa hon och såg honom djupt i ögonen. Du försöker inte vara bättre än andra.
Är du inte rädd att jag trampar dig på tårna? skojade han. Hennes skratt fyllde rummet, och från den kvällen blev de nära vänner.
Efter gymnasiet flyttade Ale till Stockholm för att bli ingenjör, medan Lovisa studerade litteraturvetenskap i Göteborg. De skrev långa brev och såg fram emot loven då de kunde vara tillsammans. Avståndet stärkte deras känslor.
Vid tjugotvå års ålder, precis efter examen, gifte de sig. Bröllopet var enkelt, på det lokala kulturhuset med plastblommor och musik av ABBA. Lyckan fyllde deras hjärtan, och de brydde sig inte om småsaker.
Men vardagen blev tung. De bodde i en liten hyreslägenhet, arbetade hårt och drömde om ett eget hus och ett kafé. Trötthet och vardagsbekymmer ledde till gräl.
Småbråk uppstod över vem som inte diskat eller glömt att betala en räkning. En dag, upprörd, smällde Ale igen dörren och frågade:
Borde vi göra slut?
Lovisa satt tyst på soffan. Sedan sa hon lågt:
Ale, jag älskar dig för mycket för att förlora det här. Låt oss försöka leva annorlunda.
En dag i veckan ägnade de bara åt varandra. Ingen arbete, inga telefoner, ingen irritation. De promenerade, drack te på balkongen och mindes ungdomens dagar. Kärleken blommade igen, som en vårblomma efter vintern.
Efter fem år köpte de ett hus med trädgård och öppnade ett kafé. Snart kom tvillingflickorna, Elsa och Maja, som fyllde huset med glädje och kaos. Lovisa var en förstående mor mild, tålmodig och läste godnattsagor. Ale tänkte ofta: “Vad jag har tur.”
Men tiden gick. Flickorna växte upp och flyttade för att plugga, och huset kändes tomt. För att stilla ensamheten kastade de sig över arbetet igen. De öppnade ett andra kafé, arbetade nätter utan vila. En dag, mitt i allt, blev Lovisa blek och kollapsade.
Lovisa! Vakna! Ale skakade henne tills ambulansen kom. Läkaren sa det var utmattning, men Lovisa viftade bort det: “Bara trött, Ale. Det blir bra.”
Nästa dag svimmade hon igen. Läkaren tittade ner och sa de fruktade orden: cancer, obotlig, två månader.
Hemma sa Lovisa lugnt:
Ale, ring inte flickorna. Jag vill inte att de ser mig så här. Jag vill åka till havet. Minns du vår dröm? Stränder, drinkar, dans under stjärnorna. Låt oss göra det nu.
Han ville protestera men kunde inte. Om det var hennes sista önskan skulle han göra allt för att uppfylla den.
Ale, är du här? en vattenplaska från Lovisa ryckte honom ur tankarna. Jag ser att du inte är med mig!
Jag är här, log han och dolde tårarna, dök under vattnet.
