Alenka var en mycket självständig flicka. Vid åtta års ålder kunde hon göra betydligt mer än många vuxna. Mormor hade lärt henne att sätta på gasspisen, laga äggröra och steka köttbullar. Städa hemma och tvätta sina småsaker för hand kunde hon också. Flickan hade ett varmt hjärta, hjälpte alltid till, muntrade upp de ledsna, tröstade de sjuka och lugnade de skrikande. Alla älskade henne för hennes sprudlande personlighet och respekt för äldre. Hon kunde gå till byns ände för att hjälpa en främmande gammal dam bära en matkasse hem, trots att hon själv var liten och måste bära väskan med båda händer för att den inte skulle släpa i marken. Alenka bodde mest hos mormor, åkte bara till föräldrarna i stan på vintern för att gå i skolan. Staden tyckte hon inte om. Hon älskade sin mamma som var vacker, smal som en sticka och hade en mjuk röst. Pappan var snäll bara när han var nykter, vilket hände sällan. Berusad skrek han på mamma och slog henne. Alenka rörde han inte, men det var hemskt att se mamma lida. Mormor skällde på henne och sa att hon borde skilja sig, men mamma grät bara och sa att hon inte ville att dottern skulle växa upp utan far.
Under vårlovet var Alenka, som vanligt, hos mormor. Ute smälte snön, bäckar porlade och fåglar kvittrade. Flickan bestämde sig för att ta en cykeltur:
“Morfar, jag ska cykla lite.”
“Det är för tidigt, det ligger is överallt.”
“Mormor, jag håller mig till vägen där marken har tinar.”
“Ja ja, gör som du vill, du skiter väl i vad jag säger ändå.”
Alenka tänkte cykla till järnvägsstationen, där fanns en asfalterad plats som alltid tinar först. Vägen dit var lång, så hon tog genvägen över ett öde fält, men där låg is. Hon cyklade försiktigt över isen. Plötsligt såg hon en mörk strimma av vatten men hann inte bromsa. Cykeln och ett ben sjönk genom isen, men med det andra lyckades hon hålla sig kvar. Med möda drog hon upp cykeln och släpade den mot stigen. Från ett hus vid järnvägen sprang en man ut. Han hade sett genom fönstret hur flickan gick genom isen, kastade på sig kläderna och skyndade till hjälp.
“Farbror, gå inte hit, du kan genom isen! Jag klarar mig själv!” ropade flickan.
Mannen stod på stigen och såg hur Alenka försiktigt tog sig över isen.
“Du är genomsur och fryser. Kom in till mig fort!” Han lyfte upp henne och bar henne in i huset, sedan hämtade han cykeln.
“Farbror, jag värmer mig lite sen går jag. Mormor skäller inte, hon är van.”
“Vad heter du, vackra flicka? Jag är farbror Sasja, och det här är min son, Jegorka.” En pojke på kryckor, runt sju år gammal, kom ut från rummet.
“Trevligt att träffas, jag heter Alenka. Vad har hänt med dig, Jegorka?”
“Han är lika lydig som du. Jag förbjöd honom att gå till sjön, men han gick ändå och ramlade på en backe. Nu har han brutit benet,” svarade Sasja. “Ta av dig byxorna och häng dem på spisen, de torkar snabbt.”
Sasja svepte in flickan i en filt, satte henne vid bordet och hällde upp varmt te.
“Har ni tranbär?” frågade flickan. “Man måste ha tranbär i teet så man inte blir förkyld.”
“Var har du fått din klokskap ifrån?” skrattade Sasja och ställde fram tranbärssylt.
“Från mamma. Hon är vacker och vis, men pappa slår henne och hon gråter.”
Sasja bytte ämne, satte på tecknad film för barnen medan kläderna torkade. Senare började Alenka samla ihop sig för att gå hem mormor var säkert orolig.
Mannen följde henne, det började skymma. Jegor bad henne komma tillbaka, det var tråkigt att vara ensam, särskilt när pappa var på jobbet.
När de kom fram till mormors hus stannade Sasja tvärt:
“Så du är Tanjusjas dotter?”
“Ja, min mamma heter Tatjana Sergejevna.”
“Jag känner igen henne. Vi gick i samma klass. Jag går inte in till din mormor, men hälsa din mamma från Sasja Rjabinin.
Mormor gav henne förstås en utskällning. Hon var van vid hennes upptåg, men det här var i överkant. Nästa morgon kom mamma gråtande. Pappa hade druckit sig full två dagar tidigare, blivit påkörd av en bil och avlidit på sjukhuset.
“Åh, kära du, nu är du föräldralös!” snyftade mamma.
“Pappa älskade mig ändå inte, men det är synd om honom,” sa Alenka.
“Klart han inte gjorde, du var ju inte hans riktiga dotter,” flikade mormor in.
“Mamma, det är för tidigt att berätta allt,” sa mamma och slutade plötsligt gråta, men orden var redan sagt.
Alenka förstod. Om den här pappan inte var hennes riktiga far, så fanns det en riktig någonstans. Men han ville inte bo hos dem, så då behövdes han inte.
Resten av terminerna fick flickan gå i skolan i byn hos mormor. Skolan låg nära, och de flesta i klassen kände hon redan hon hade tillbringat mycket tid hos mormor och blivit vän med många barn. Alenka glömde inte Jegor, och det visade sig att de nu gick i samma klass, fast han kunde inte gå i skolan än. Flickan tog med sig läxorna till honom, hjälpte honom, och lämnade sedan hans anteckningar till lärarna. Sasja var glad att sonen kunde plugga och slapp sitta kvar ett år, och pojken började prestera bättre än någonsin. Mot slutet av året kunde Jegor gå själv, klara alla prov och gå upp i nästa klass.
Mormor tyckte inte riktigt om att Alenka umgicks med Jegor, men lät dem ändå vara. Mamma besökte dem sällan, men flyttade plötsligt till byn för gott. Hon förklarade att pappas släktingar kommit och bett henne lämna lägenheten, som egentligen tillhörde hans bror. I byn mådde mamma mycket bättre, hon såg till och med yngre ut och tillbringade mer tid med dottern.
En sommardag sprang Jegor in till Alenkas hus, gråtande och skrikande:
“Tant Tanja, kom fort, Alenka håller på att drunkna!”
Tatjana sprang efter pojken, och mötte Alexander som bar Alenka i famnen.
“Lugn, Tanjusja, hon har bara svalt lite vatten. Hon fastnade med foten i en gren och kunde inte komma upp,” sa mannen och lade flickan i gräset.
Alenka satte sigAlenka hostade, tittade upp på sin mamma och sin riktiga pappa, och log trots tårarna nu hade hon äntligen en familj som älskade henne.
