Oönskade gäster
Telefonen väckte Elin klockan fem på morgonen. Det var ett okänt nummer.
“Ja,” svarade hon torrt.
“Elin lilla?” hördes en hög och glad kvinnoröst. “Är det du?”
“Det är jag,” svarade Elin likgiltigt.
“Det är jag,” sa kvinnan glatt. “Känner du igen mig?”
“Jag känner igen dig,” ljög Elin artigt, fastän hon inte hade en aning vem det var.
“Jag visste att du skulle känna igen mig direkt!” fortsatte kvinnan entusiastiskt. “Så bra att jag fick tag på dig. Kan du prata nu?”
“Ja.”
“Underbart. Min man, barnen och jag är redan på stationen. Vi kom med tåget för en timme sedan. Hör du mig bra?”
“Ja.”
“Du låter lite dämpad. Är allt bra, Elin lilla?”
“Allt är underbart.”
“Jag är så glad för din skull. Först tänkte vi bo på hotell. Vi trodde inte vi hade några släktingar här i stan. Men så kom vi ihåg dig! Förstår du?”
“Jag förstår.”
“Så bra att vi kom ihåg dig. Du anar inte hur glada vi blev. Speciellt barnen.”
“Jag kan föreställa mig det.”
“Och min man sa genast: Ring Elin. Hon kommer inte att svika dig.”
“Han hade rätt. Jag kommer inte svika dig.”
“Så… får vi bo hos dig? Förstår jag rätt?”
“Ja. Ni får.”
“Vi stannar inte länge,” sa kvinnan glatt. “Bara några veckor. Se lite av stan, sen åker vi hem. För hemma är bäst, som man säger. Håller du med?”
“Jag håller med.”
“Det trodde vi. Speciellt min man. Han sa direkt att det inte fanns en chans att Elin skulle vägra. Vi är ju släkt, trots allt. Även om det var tio år sedan vi sågs. Eller hur?”
“Jo.”
“Bor du ensam nu?”
“Ensam.”
“I en trea?”
“Ja.”
“Så… vi åker till dig nu?”
“Åk.”
“Vi är där om en timme. Bor du kvar på samma ställe?”
“Jag bor kvar.”
“Då ses vi snart.”
“Jag väntar,” svarade Elin.
Hon lade på, lade telefonen på nattduksbordet, vände sig om, drog täcket över huvudet och somnade, utan att bry sig om att hon fortfarande inte visste vem hon just pratat med.
En timme senare ringde det på dörren. Elin tittade på klockan, slöt ögonen och vände sig om. Telefonen ringde. Elin sov.
Efter en stund började folk banka på dörren. Elin var ointresserad. Till slut ringde telefonen igen.
“Ja,” sa hon utan att öppna ögonen.
“Elin älskling?” ropade samma kvinna glatt.
“Ja.”
“Det är vi! Vi är här. Vi ringer och knackar, men du öppnar inte.”
“Ringer ni?”
“Ja.”
“Varför hör jag er inte?”
“Jag vet inte.”
“Ring en gång till.”
Det ringde i lägenheten.
“Nu ringer vi,” sa kvinnan.
“Nej,” sa Elin, “jag hör er inte. Pröva att knacka.”
Det bankade på dörren.
“Nu knackar vi,” sa kvinnan.
“Nej,” svarade Elin, “jag hör inget.”
“Jag tror jag fattar,” sa kvinnan.
“Vad?” frågade Elin.
“Var är du nu, Elin lilla?”
“Vad menar du med var? Hemma.”
“Var hemma?”
“I Örebro,” svarade Elin med det första som dök upp i huvudet. “Var skulle jag annars vara?”
“Örebro? Varför inte Stockholm?”
“Jag flyttade för nio år sen. Direkt efter skilsmässan.”
“Varför?”
“Varför jag skilde mig?”
“Varför du flyttade?”
“Jag tröttnade på Stockholm. För många dåliga minnen.”
“Är Örebro bättre?”
“Klart. Mycket bättre.”
“Vad är bättre där?”
“Allt. Vad jag än gör. Inga dåliga minnen. Men varför berättar jag detta? Kom hit och se själva. Hur många är ni?”
“Fyra. Jag, min man och två barn. Den äldre heter Markus och den yngre Emil. Emil vill börja på universitet för tredje gången i år.”
“Alla fyra får komma. Vi har också ett bra universitet här.”
“När ska vi komma?”
“När som helst. Nu direkt, om ni vill.”
“Nu går inte. Jag har så mycket att göra i Stockholm. Emil vill bara plugga där. Vi kom hit för att hitta jobb. Vi tänkte bo hos dig ett år. Men så här blev det.”
“Så ni kommer inte idag?”
“Nej.”
“Synd. Jag hade redan gjort mig redo.”
“Vi är också ledsna. Du kan inte föreställa dig.”
“Jo, det kan jag.”
“Nej, du kan inte. När jag tänker på vad som väntar oss nu vill jag bara inte leva längre.”
Elin bestämde sig för att avsluta samtalet.
“Okej då,” sa hon. “Om ni inte kan nu, kom när ni vill. Jag är alltid glad att se er. När ni väl har flyttat till Stockholm, skicka din adress. Jag hälsar på. Också några veckor. Sen får vi se. Jag har ju ingen annan i Stockholm nu, förutom dig. Är vi överens? Skickar du adressen?”
Men Elin hörde inget svar, för samtalet bröts plötsligt.
