**Ekon av det förlorade: återföreningen med Lovisa och min kärleksläxa**
Efter två år fick jag träffa Lovisa igen, och det fick mig att se allt jag hade förlorat. Då förstod jag slutligen vad som egentligen hade hänt mellan oss. Allt jag hade ignorerat, de tecken jag aldrig förstod, hennes tysta uppoffringar, och min egen själviskhet som gjorde att hon blev någon jag inte längre kände igen.
Lovisa bjöd mig på fika. Medan vi satt på en uteservering i Göteborg började hon prata, men inte bara om sina egna framgångar. Hon hade lärt sig att sätta sig själv först, att bli den kvinna hon alltid varit innan hon blev mamma och fru. Hennes ansikte bar inte längre spåren av trötthet som hon brukade dölja under förhastad sminkning; hennes hy strålade av självförtroende, något hon förlorat för länge sedan.
Sanningen är, sa hon medan hon såg mot solnedgången, att det inte var lätt. Jag gick genom tuffa perioder, men jag hittade min väg. Jag lärde mig värdera mig själv, att inte vänta på att någon annan skulle göra det åt mig.
Hennes ord trängde djupt in i mig. Under månaderna efter vår separation hade jag fortsatt mitt liv som om inget hänt. Jag kastade mig över arbetet, umgicks med vänner, och tänkte bara på vad som passade mig. Men när jag såg henne nu förstod jag att själviskhet inte bara skiljer oss åt den gör oss blinda för det som verkligen betyder något.
Och du, hur har du haft det? frågade hon och såg på mig med blicken av någon som inte bär agg längre, men som vet att vissa sår bara tiden kan läka.
Jag visste inte vad jag skulle svara. I det ögonblicket kände jag mig mer ensam än någonsin. Lovisa hade gått vidare, blomstrat på nytt, medan jag satt fast i det förflutna och sörjde det jag låtit glida mig ur händerna.
Jag bestämde mig för att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad jag gjort. När hon reste sig och sa adjö med ett varmt leende insåg jag att kärlek ibland inte är nog. Det räcker inte att älska någon man måste vårda det, uppskatta det, och ge det rum att växa.
Lovisa gick, men något inom mig förändrades. Jag såg inte längre tillbaka med ånger. Nu visste jag att det första steget mot försoning inte var att söka henne igen, utan att lära mig bli bättre för min egen skull. Och om livet förde oss samman igen, skulle jag vara redo att se det jag en gång förlorat.
