Natalia höll på att laga middag när det knackade på dörren. Är du Natalia? sa en främmande kvinna. Ja, men vem är du? frågade Natalia. Jag är din mans älskarinna, sa kvinnan plötsligt. Olle? undrade Natalia. Olle lilla, rättade gästen henne. Så ni älskar varandra? Och jag står i vägen för ert lycka? sa Natalia hånfullt. Vad har han sagt till dig? Att våra barn är små och att han inte kan lämna dem? Nej… Han sa att vi måste vänta tills… tills din far inte finns kvar längre, sa gästen plötsligt. Natalia stelnade till när hon hörde detta, hon förstod inte vad hennes far hade med saken att göra.
Natalia höll på att laga middag när någon knackade på dörren. Konstigt, vi har en ringklocka och alla vänner vet om det, tänkte hon när hon öppnade. En okänd kvinna i ungefär samma ålder stirrade nyfiket på henne.
God dag! Heter du Natalia? frågade den oväntade besökaren.
Ja, det stämmer. Och du är…? Förlåt, jag minns inte att vi har träffats…
Det har vi inte heller. Jag är en god vän till din man.
Olle?
Olle lilla…
Jaså, till den grad? Jag är inte förvånad över att du kallar honom så ömsint… Jag har vant mig. Fast jag måste säga att ingen tidigare kommit hit så här rakt på sak… Man brukar ringa! Så vad ska jag kalla dig?
Jag heter Gunilla… Du förstår… det är en sån här sak…
Oroa dig inte så, Gunilla! Älskar du och min man varandra? Står jag i vägen för ert lycka?
Hur vet du allt det här?
Som jag sa, du är inte den första som säger så… Men jag kan säga att jag inte håller kvar honom, du kan ta honom redan idag… Vad har han sagt till dig? Att våra barn är små och att han inte kan lämna mig nu?
Nej, så är det inte… Jag vet att era pojkar är vuxna och studerar…
Vad då? Att jag är sjuk och att han som en hederlig människa måste stanna hos mig? Ser du inte att jag är fullständigt frisk?
Nej, det sa han inte heller.
Vilka alternativ har vi då? Att han får sparken för att hans firma inte gillar skilsmässor? Han ljög för dig, det kan du vara säker på. Hans chef bryr sig inte om vilka relationer hans anställda har…
Nej, det är inte det heller… Han sa att vi måste vänta tills… tills… tills din far inte finns kvar längre…
Natalia blev stel… Hennes far var knappt sjuttio, han tog alltid hand om sig själv, blev sällan sjuk och hade absolut ingen plan på att gå bort snart…
Du måste ha missförstått något…
Nej, det har jag inte… Olle sa att så snart Anders Bertilsson har gått bort, så lämnar han dig…
Varför inte tidigare? Sa han att han var orolig för min far? Min far skulle aldrig göra honom något, det kan jag lova…
Nej, Olle är inte orolig för din far, han respekterar honom väldigt mycket… Men han sa att när han inte finns kvar längre, kommer du att flytta in i hans lägenhet…
Va? Hur vågar han? Min far mår utmärkt och kommer leva många år till! Dessutom tänker jag inte flytta från min lägenhet! Den är mitt äktenskapsförord, och jag tänker inte ge bort den till Olle!
Men hur då? Olle sa att lägenheten skulle bli hans, och att du skulle ta sommarlägret, bilen, garaget och flytta därifrån…
Jaså? Intressant… Varför väntade du inte tills det hände och kom till mig redan idag?
Du förstår… Jag är inte ung längre, och jag vill njuta av min lycka fullt ut… Jag bryr mig inte om min älskade man har en lägenhet eller inte. Vi kan bo hos mig.
Logiskt. Vad vill du då av mig?
Ingenting… Jag vill bara att du släpper Olle…
Ta honom…
Hur menar du?
Bara det… Jag håller inte kvar honom… Jag har aldrig gjort det, även om jag älskade honom väldigt mycket i början och hoppades att han skulle lugna ner sig. Sen trodde jag naivt att barnen behövde en far och stod ut… På sistone har jag inte märkt något misstänkt och trodde att hans otrohet var över. Men jag hade uppenbarligen fel.
Fel hade du, det är klart… Så släpper du honom? På riktigt?
Självklart… Du kan till och med ta hans saker redan nu…
Nej, så illa är det inte… Jag kan inte bära tungt, Olle får hämta dem själv när han vill… Bara du släpper honom…
Oroa dig inte, jag släpper honom redan idag! Vänta du! Dessutom skickar jag in skilsmässopapper imorgon och delar upp tillgångarna rättvist, som domstolen beslutar… Men lägenheten lovar jag inte att ge honom… Den fick jag av min mormor, och renoveringen betalades av mina föräldrar… Min far har sparat alla kvitton, han är väldigt noggrann… Men det gör inget, du har ju eget boende…
Ja, oroa dig inte, Olle hamnar inte på gatan.
Det oroar mig inte heller. Olle har alltid varit bra på att ordna sig.
Adjö, Natalia…
Farväl, Gunilla. Jag hoppas vi aldrig ses igen.
Gunilla gick, och Natalia började packa ihop sin mans saker… Hon tänkte inte gräla med honom men visste precis hur hon skulle få honom att lämna huset själv… Han skulle tro att han kunde komma tillbaka när som helst, som förr, men… inte den här gången…
“Att han kunde komma på något sådant… Han väntar på att min far ska dö så att jag ska flytta och lämna lägenheten åt honom… Han har blivit fräck… Och det är mitt fel! Jag har blundat för hans otrohet i så många år, så nu tror han att han kan göra vad som helst… Nu får det vara nog, Olle, min kära… Stick till din Gunilla och lev lycklig…” tänkte hon medan hon noggrant lade hans saker i resväskor…
När Olle kom hem från jobbet märkte han inget konstigt med sin hustrus beteende, förutom att hon vägrade äta middag med honom… Men ärligt talat brydde han sig inte. Han hade räknat med att äta en god måltid och sedan, som vanligt, gå ut på sin “kvällspromenad” och sedan komma hem som om inget hänt…
Tack för maten, älskling… Jag ska nog gå ut en sväng…
“Där kom det… Nåja, gå du!” tänkte Natalia…
Visst, min kära, gå du… I din ålder är det bra att promenera på kvällarna…
Vad menar du? I min ålder? blev Olle stött, han som ansåg sig vara en ung man i sin prime.
Vadå, älskling? Du är ju över femtio… Inte direkt ung längre…
Va? Jag är fortfarande… Jag har…
Älskling, varför berättar
