**En förolämpad kvinnas hämnd**
Jag, Anton Söderberg, lärare i fysik på en liten landsortsskola, gifte mig för andra gången. Jag är fyrtioett år, men min älskade fru Anette är bara trettio. Hon är ung, vacker, öm, lugn och snäll hon slog mig rakt i hjärtat.
Efter mitt första äktenskap med Tanja gick vi skilda vägar efter nio år tillsammans. Vi har en dotter, Lovisa, som jag älskar djupt. Men Tanja flyttade tillbaka till sin hemby efter skilsmässan, och sedan dess har jag inte fått träffa Lovisa.
“Anton, du blev ju äntligen av med din hysteriska exfru, så varför inte gifta om dig?” sa min nära vän Stefan, som jobbade som polis i byn.
“Jo, det vore väl något, men jag har inte träffat någon som verkligen fått mig att tända än. Det finns många kvinnor, men… Dessutom är jag rädd att hamna i samma situation igen.”
En dag kom en ung sjuksköterska, Anette, till byn. Jag råkade träffa henne när jag var på väg hem från skolan.
“Oj, en nyinflyttad… Vem kan hon vara?” tänkte jag och gick förbi, men våra blickar möttes. Hon hälsade först, och jag svarade.
“Stefan, vem är den nya tjejen i byn?” frågade jag när jag stannade till på polisstationen.
“Vem? Vilken tjej?” undrade han.
“Hon jag såg nyss blond, smal, och verkade väldigt seriös.”
“Du ställer verkligen till det för mig,” muttrade Stefan och klappade sig i nacken. “Men vänta… Jo, det är sjuksköterskan Anette. Hon kom hit för tre dagar sedan och jobbar på hälsocentret. Gamla fröken Bergman gick i pension.”
Han skrattade. “Hon är snygg, så slösa inte bort din chans.”
Det var inte svårt att lära känna Anette. Två dagar senare stötte jag på henne igen, som om det var en slump, och vi började prata.
“Hej, jag heter Anton. Jag jobbar på skolan som fysiklärare. Förresten är jag singel,” sa jag med ett leende. “Och du är sjuksköterska… Är du upptagen?”
“Hej. Ja, jag är sjuksköterska. Är min civilstatus viktig för dig?” frågade hon allvarligt.
“Extremt viktig. Du anar inte hur mycket.”
Efter det började vi träffas, och snart var det en liten bröllopsceremoni på det lokala caféet.
Anette hade varit gift tidigare, men bara i ungefär ett år. Hon tackade Gud att hon inte blivit gravid hennes man var inte den hon trodde, och hon skilde sig snabbt. Han förföljde henne, bad om pengar till sprit, så hon smet iväg från sitt distriktsstad till den här lilla byn.
På första september firade alla lärarna efter skolavslutningen.
“Anette, jag blir lite sen ikväll. Du vet, lärarnas högtid jag kan inte lämna gänget.”
“Okej, Anton. Men kom inte hem med någon annans parfym på dig igen.”
“Men snälla, Anette, jag förklarade ju att det var Johanna som hängde sin kavaj över min,” sa jag och insåg att min fru var svartsjuk.
Kvällen var underbar, lite sval, och vid bordet skålade alla för karriärer, barn och barnbarn. Kollegerna skrattade och hade kul, och jag var på strålande humör. Bara Johanna tittade sorgset på mig. Hon var en kvinna i bästa ålder, ogift, och hade hoppats att jag skulle bli hennes. Men så dök den unga sjuksköterskan upp.
På vägen hem gick jag lite ostadigt, öppnade dörren och såg att huset var mörkt.
“Anette!” ropade jag glatt och hängde av mig kavajen. “Jag är hel och ren!”
Jag gick in i vardagsrummet mörkt igen. Jag antog att hon låg och läste i sovrummet, något hon älskade.
“Anette, där är du ju!” Hon satt på sängen med benen i kors, upplyst av lampan, med en bok i handen. “Kvällen gick bra, och jag är inte ens sen. Drack lite bara.” Jag skrattade mitt charmigaste skratt.
Anette tittade upp, och jag blev chockad hennes ögon var kalla och tomma.
“Anette, vad är det?” frågade jag oroligt. “Du brukar välkomna mig med ett leende. Är du arg för att jag drack? Det var bara lite, för skojs skull…”
Hon nickade mot vardagsrummet och sa torrt:
“Det ligger ett brev på bordet. Läs det.”
Jag gick ut och såg ett uppslaget kuvert.
“Det måste vara allvarligt om hon är så här.” Kuvertet var adresserat till mig med en vacker handstil, men avsändaren stod inte med. Jag satte mig och läste.
*Hej Anton. Jag ville skriva till dig. Du vet vem det här är jag är den enda som älskar dig på riktigt. Jag skulle inte ha skrivit, men nu väntar jag ditt barn. Hur du hanterar det är din sak. Du är gift, det vet jag…*
Jag var så paff att jag inte kunde tänka klart. Jag försökte minnas om jag hade varit otrogen, men jag kom inte på något. Kunde det vara ett skämt? Jag var en exemplarisk familjefar, en trogen make. Jag älskade Anette och förstod att någon försökte sära oss.
“Anette, troddu verkligen på det här?” frågade jag, plötsligt nykter. “Det är någons elaka skämt. Du vet hur mycket jag älskar dig.”
Anette teg och vände sig mot väggen. Hon ville tro mig, men brevet hade chockat henne för mycket. Hon hade öppnat det med tanken:
*Jag läser det ändå vi har inga hemligheter.*
Jag försökte övertala henne, svor min kärlek, men hon vägrade lyssna. Till slut gav jag upp morgonstund har guld i mund. Jag ville sova, men Anette sa:
“Sov i gästrummet…”
Dagen efter skolan gick jag till Stefan och visade brevet.
“Anton, skojar du? Hur ska jag kunna spåra det här handstilen?” sa han och klappade sig i nacken. “Det finns inget brott här bara en kärleksförklaring.”
“Stefan, hjälp mig. Mitt äktenskap håller på att gå under. Anette tror mig inte.”
“Ska jag ställa till en byrazzia bara för att hitta avsändaren? Brevet kanske inte ens är skrivet här…”
Anette pratade inte med mig, hon var sårad. Jag suckade djupt jag visste att det var hopplöst. Men Stefan skämtade:
“Anton, erkänn nu du minns kanske inte ens själv…”
“Dra åt helvete,” avbröt jag och lämnade polisstationen.
Anette ignorerade mig, mitt humör var i botten, och till och med kollegerna märkte det. Bara Johanna snurrade runt mig.
*Tänk om det är hon?* slog det mig. *Hon har alltid varit intresserad av mig alla vet det.*
Jag tog klassboken och
