Erik har förlorat sin fru. Hon klarade sig inte genom den sista förlossningen.
Fem barn blev kvar efter henne. Den äldste, Niklas, är nio. Elias är sju. Tvillingarna Axel och Leo är fyra. Och den yngsta, Elin, bara tre månader det länge efterlängtade flickebarnet.
Man har inte tid att sörja när barnen är hungriga. Men när alla sover, sitter Erik på köksbänken vid midnatt och röker…
Först försökte Erik klara sig själv. Hans svägerska kom och hjälpte lite grann. De hade ingen annan släkt. Hon erbjöd sig att ta Axel och Leo, för att göra det lättare för honom. Sedan kom två från socialtjänsten.
De föreslog att alla barnen skulle sättas i fosterhem. Men Erik tänkte inte ge bort sina egna barn. Hur skulle han kunna leva efter det? Visst är det svårt, men vad ska man göra? De växer sakta, och en dag är de stora.
Ibland hann han kolla de äldres läxor. Elin krävde mest tid, det var klart. Men Niklas och Elias hjälpte till när de kunde.
Sjuksköterskan Nina kom ofta på besök och tog hand om dem. En dag lovade hon Erik en barnskötare. Det är svårt för en man att sköta ett spädbarn, sa hon. Hon är duktig, arbetar på sjukhuset.
Hon har inga egna barn, är ogift. Men hon har hjälpt till att uppfostra sina syskon hon kommer från en stor familj i grannbyn. Så blev det att Lotta flyttade in.
Lågväxt, stark, med runt ansikte och en gammaldags fläta ner till midjan. Och tystlåten. Hon sa aldrig för mycket. Men allt förändrades i Eriks hus. Huset skinade hon tvättade och städade allt.
Hon lagade barnens kläder, vaskade dem. Hon hann med att ta hand om Elin och laga mat. I skolan och på dagis märkte de skillnaden direkt. Barnen var rena och snygga, inga knappar sydda med svart tråd på vit skjorta, inga trasiga armbågar.
En gång blev Elin sjuk, fick feber. Läkaren sa att hon skulle bli bra, bara hon fick ordentlig omvårdnad. Lotta satt uppe hela nätterna, lade sig aldrig. Hon skötte flickan. Och på något sätt stannade hon kvar i Eriks hus…
De yngre började kalla henne mamma, de saknade en moders kärlek. Och Lotta var inte snål med ömhet. Hon berömde dem, klappade dem på huvudet. Kramade dem. Barn är barn, trots allt…
De äldre, Niklas och Elias, höll sig undan först, ville inte kalla henne något. Men sedan började de säga Lotta. Varken barnskötare eller mamma bara Lotta. För att minnas att de hade haft en riktig mamma… Och i ålder passade hon knappt som mor till dem.
Lottas släkt var emot det.
“Varför lägger du sådan börda på dig själv? Finns det inga karlar i byn?”
“Det finns karlar”, svarade hon, “men jag tycker synd om Erik… Och barnen har vant sig vid mig nu.”
Så levde de. Femton år flög förbi… Barnen växte upp och studerade. Inte allt var perfekt ibland ställde de till det. Erik blev arg, tog till bältet. Men Lotta drog i honom, sa att han måste prata först…
De grälade, de försonades. På byn kallade ingen henne Lotta längre. Alla sa Ludmilla, med respekt. Niklas gifte sig i år, de väntade sitt första barn.
De bodde för sig själva, Niklas jobbade på lantbruket. Han var ingen vanlig traktorförare varje år fick han diplom eller bonus, så duktig var han. Elias höll på att avsluta universitetet i stan, Lotta var stolt hennes pojke skulle bli ingenjör.
De gjorde allt tillsammans lekte som barn, stod upp för varandra. Elin började nionde klass, också Lottas stolthet. Hon kunde sjunga och dansa, inget festligt evenemang gick utan henne.
Och Erik tänkte än en gång hur bra Nina valt åt honom… I somras kände Lotta att något var fel med kroppen. Hon var aldrig sjuk, men plötsligt blev det svart för ögonen, hon blev illamående…
Hon började skicka ut Erik med hans cigaretter, hon mådde dåligt. Först trodde hon det skulle gå över, men nej. Till slut gick hon till läkaren.
Hon kom hem tyst och eftertänksam. När Erik frågade, viftade hon bort det inget att oroa sig för, sa hon.
Men på kvällen, när alla sov, kallade hon ut Erik på farstubron.
“Sätt dig, pappa, vi måste prata… Vet du vad läkaren sa? Jag väntar barn… Det är för sent att göra något, vi måste behålla det…” Hon gömde ansiktet i händerna. “Så pinsamt…”
Erik blev helt paff av nyheten. Så många år utan barn och nu detta!
“Vad är det för pinsamt, mamma? De äldre är ju nästan utflugna, ska vi vara ensamma kvar? Naturen vet vad den gör! Vi får förbereda oss!”
“Vad ska vi säga till barnen? De kommer tycka jag är för gammal…”
“Gammal? Trettionio, är det gammalt?”
“Jag vet inte vad jag ska ta mig till… Så pinsamt…”
“Oroa dig inte. Jag säger det. Imorgon, när alla är samlade.”
Och det gjorde han. När de satt vid bordet, sa han det rakt ut.
“Mina kära barn, snart får ni en lillebror. Eller lillasyster. Så är det.”
Lotta sänkte huvudet, stirrade på tallriken, rodnade ända till tårarna.
Niklas, som var där med sin unga fru, bara skrattade.
“Coolt, mamma! Bra jobbat! Ni kan föda samtidigt! Då växer småttingarna ihop!”
Axel blev också glad:
“Kör hårt, mamma! Vi behöver en lillebror!”
Men Leo protesterade:
“Nej… En lillasyster. Vi har för många killar, bara en tjej. Ni har skämt bort prinsessan…”
Elin gav honom en blick.
“Skämt bort… Har du skämt bort mig? Naturligtvis en lillasyster, mamma! Jag ska knyta band i håret på henne, köpa fina klänningar!”
“Klänningar… Ska hon vara din docka?” sa Elias. “Man måste uppfostra barn också”, tillade han lärande.
“Vi uppfostrar dem”, sa Erik.
Men Lotta skämdes fortfarande och dolde sin växande mage, antingen med en sjal eller en regnrock i hettan, som om hon frös.
Månaderna gick fort. De firade Niklas förstfödde, en pojke! Elias åkte tillbaka till universitetet, sommarlovet var slut. Axel och Leo började på lantbruksskolan.
Och Elin började skolan igen. Huset blev tyst och tomt. Elin var antingen i skolan eller hos kompisar. Snart började en pojke följa henne hem från danserna på söndagarna.
En natt kunde Lotta inte sova, hon vänt
