I två veckor kom en katt till fönstret. Personalen kunde inte tro sina öron när de fick reda på anledningen.
In i personalrummet stormade Elin ung, precis efter utbildningen. Hennes ögon lyste, kinderna blossade:
“Lena Andersson! Han är här igen! Kan du tänka dig?”
“Vem ‘han’?” Avdelningschefen gnuggade trött sin panna. Nattskiftet hade varit tungt, och nu detta…
“Katten! Grå, med ett vitt öra… Han har suttit där i en timme! Och han kommer varje dag, fattar du?”
“Vad menar du med ‘varje dag’?”
Lena Andersson, överläkaren på intensivvården, bläddrade igenom journalerna innan rond. Den nya patienten på rum fyra hade fortfarande inte vaknat. Fjorton dagar i koma efter att ha blivit påkörd på ett övergångsställe. Någon galning som körde mot rött… Som om de inte hade nog med vanliga patienter!
Elin sjönk ner på en stol:
“Han har kommit i två veckor nu. Till fönstret där Karin Johansson ligger. Han sitter och tittar in, bara stirrar… Städarna jagade bort honom, men han kommer tillbaka. Vi har börjat kalla honom för ‘Vaktmästaren’.”
Lena Andersson rynkade pannan precis vad de behövde, en hemlös katt! Hon ville säga åt sköterskan, men arbetsbördan var redan för stor. Ändå fick något i Elins röst henne att resa sig och gå fram till fönstret.
På fönsterbrädet satt verkligen en katt. Grå, med ett vitt öra precis som Elin sagt. Mager, men ändå tydligt en huskatt: pälsen var ovårdad, men man såg att den en gång varit omhuldad. Han satt på ett underligt sätt inte som en vanlig katt, utan rakryggad som en vaktpost. Och han stirrade, utan att vika med blicken, in genom fönstret mot rummet där den nya patienten låg.
“Herregud, vad absurd,” muttrade avdelningschefen. “En människa mellan liv och död, och här står vi och pratar om en katt…”
Men något med situationen gnagde på henne. Kanske det faktum att den här katten envisades med att komma tillbaka, trots alla försök att köra bort honom? Vilken lojalitet! Inte ens alla människor klarade av det.
“Vad vet vi om den här patienten?” frågade hon plötsligt.
Elin ryckte på axlarna:
“Inte mycket. Karin Johansson, femtiotvå år. Bor ensam, ibland hälsar dottern på. Hon blev påkörd på ett övergångsställe, precis utanför sitt hus…”
“Vilket hus?”
“Den där femvåningsbyggaren därborta,” svarade sköterskan och pekade mot fönstret. “Den gråa, bakom sjukhusets staket.”
Lena Andersson tittade på katten igen. Han verkade känna hennes blick vred på huvudet. En kall kåre löpte längs ryggen på henne vid hans genomträngande ögonkontakt.
Svaret kom oväntat samma dag kom patientens dotter med papper för journalen. Ur mappen ramlade ett fotografi. På bilden satt Karin Johansson i en fåtölj, och i hennes famn… en grå katt med ett vitt öra.
“Är det här…?” Rösten darrade på avdelningschefen. “Vem är det?”
Dottern snyftade:
“Det är Misse, mammas katt. Försvann för två år sedan han sprang ut när rörmokarna lämnade dörren öppen. Mamma satte upp lappar överallt, letade i varje hörn… Hon vägrade till och med att flytta. Sa: ‘Tänk om Misse kommer tillbaka? Hur ska han hitta mig då?'”
Lena Andersson kände en rysning. Så katten hade ändå hittat tillbaka men för sent. Kanske hade han varit i närheten när hans ägare blev påkörd och ambulansen tog henne. Han hade följt efter och upptäckt var hon fanns. Men hur hittade han rätt fönster? Han hade säkert kikat in i flera…
“Var… var bor hon?” frågade avdelningschefen.
“Här, bakom sjukhuset. I den grå femvåningsbyggnaden…”
I samma ögonblick slets tystnaden i korridoren sönder av ett gällt larm från Karins rum. De sprang avdelningschefen, sköterskan, dottern… Hjärtmonitorn visade de första tecknen på att hon vaknade. Katten glömdes naturligtvis genast.
När Karin Johansson för första gången öppnade ögonen, var det läkare överallt. Skarpt ljus, röster, pipande apparater… Allt var som i en dimma.
“Mamma!” Dottern, Emma, ropade. “Mamma, hör du oss?”
Karin försökte nicka. Prata gick inte än munnen var torr, halsen öm av tuben.
“Lugna, lugna,” sa Lena Andersson. “Ta det försiktigt. Du har klarat dig bra…”
Lite senare höll Emma mammas hand och grät. Sedan log hon plötsligt genom tårarna:
“Mamma, jag har en överraskning! Du kommer inte att tro det… Misse har hittats!”
Karin ryckte till och försökte säga något. I hennes ögon syntes igenkännande, förvåning och glädje.
“Ligg still,” sa Lena mjukt men bestämt. “Du får inte bli upprörd än.”
“Tänk, mamma,” Emma strök henne över handen, “han hittade dig! Han kom hit varje dag, satt under fönstret… Läkarna märkte det. När jag visade bilden kände de genast igen honom!”
Tårar rann nerför Karins kinder.
“Jag tog med honom hem,” fortsatte dottern. “Först ville han inte följa med, försökte springa tillbaka till sjukhuset. Men vi kom överens jag ska ta med honom varje dag, så fort de tillåter det…”
När Karin flyttades till en vanlig avdelning kom Emma med en stor väska, varifrån det h
