Tidig vår
Den lilla flickan Linnea, bara fyra år gammal, tittade nyfiket på den “nye” som nyligt dykt upp i deras gård. Det var en gråhårig pensionär som satt på en parkbänk. I handen höll han en käpp, som om han vore en trollkarl ur en saga.
Linnea frågade rakt på sak:
“Farfar, är du en trollkarl?”
När hon fick ett nekande svar såg hon lite besviken ut.
“Varför har du en käpp då?” fortsatte flickan.
“Den hjälper mig att gå, gör det lättare att röra på mig,” förklarade Lars-Göran och presenterade sig.
“Är du väldigt gammal då?” undrade den nyfikna Linnea.
“Enligt din ålder ja, men enligt min inte riktigt än. Jag har ont i benet, det var brutet för inte så länge sen. Ramlade olyckligt. Så nu behöver jag käppen ett tag.”
Just då kom Linneas mormor och tog henne i handen för att gå till parken. Kerstin hälsade på den nya grannen, och han log. Men vänskapen mellan den 62-årige mannen och Linnea växte snabbare. Flickan gick ut lite tidigare när hon väntade på mormor och berättade allt för sin äldre vän: om vädret, vad mormor lagat till lunch, och varför hennes kompis varit sjuk förra veckan…
Lars-Göran bjöd alltid sin lilla granne på en god chokladkaka. Och varje gång blev han förvånad Linnea tackade, öppnade den, tog exakt en halv, virade sedan in den andra hälften i papperet och stoppade den i jackfickan.
“Varför åt du inte hela? Smakade den inte bra?” frågade Lars-Göran.
“Den är jättegod. Men jag måste dela med mormor,” förklarade flickan.
Pensionären blev rörd, och nästa gång gav han henne två kakor. Men Linnea åt ändå bara en halv och sparade resten.
“Vem sparar du till nu då?” undrade Lars-Göran, förvånad över flickans sparande.
“Nu kan jag ge till mamma och pappa. De kan köpa själva, men de blir glada om jag bjuder dem,” förklarade Linnea.
“Jaha, jag förstår. Ni har en riktigt fin familj,” sa grannen. “Du har tur, lilla vän. Och du har ett gott hjärta.”
“Och mormor också. För hon älskar alla,” började Linnea berätta, men mormor kom redan ut och tog hennes hand.
“Förresten, Lars-Göran, tack för godiset. Men Linnea och jag ska inte äta så mycket sötsaker. Förlåt…”
“Men vad ska jag då ge er? Vad får ni äta?” undrade han.
“Vi har allt vi behöver hemma. Tack ändå,” log Kerstin.
“Nej, så kan jag inte låta bli. Jag vill bjuda er på något. Dessutom vill jag vara en god granne,” sa Lars-Göran.
“Då kan vi väl ta nötter istället? Och bara äta dem hemma, med rena händer. Okej?” sa Kerstin, och både Linnea och Lars-Göran nickade.
Nästa gång hittade Kerstin hasselnötter i Linneas fickor.
“Åh, mitt lilla ekorre. Nötter i fickorna? Vet du att de är dyra nu, när Lars-Göran behöver mediciner? Ser du inte att han haltar?”
“Han är inte gammal och inte halt. Hans ben blir bättre,” försvarade Linnea sin vän. “Och till vintern ska han åka skidor igen.”
“Skidor?” undrade mormor. “Då är han duktig.”
“Köper du skidor åt mig, mormor?” bad Linnea. “Så kan Lars-Göran och jag åka tillsammans. Han sa att han ska lära mig.”
När Kerstin och Linnea gick i parken såg de snart Lars-Göran promenera livligt utan käpp.
“Farfar, vänta på mig!” Linnea sprang ikapp och gick bredvid honom med energiska steg.
“Vänta då på mig också,” skyndade sig Kerstin efter.
Snart gick de tre tillsammans, och Kerstin tyckte om promenaderna, medan Linnea såg det som ett roligt spel. Hon sprang, dansade på stigen och klättrade upp på bänkar, innan hon marscherade vidare:
“Ett, två, tre, fyra! Håll takten, se framåt!”
Efter promenaden satte sig Kerstin och Lars-Göran på en bänk, medan Linnea lekte med kompisarna. Innan de skildes fick hon alltid några nötter av Lars-Göran.
“Du bortskämmer henne,” sa Kerstin. “Låt oss spara det här till högtiderna, är du snäll.”
Lars-Göran berättade att han blivit änkling för fem år sedan och nu bytt sin trea mot två lägenheter en etta för sig själv och en tvåa åt sonens familj.
“Jag trivs här. Fast jag inte söker sällskap, så behöver man ändå vänner, särskilt grannar.”
Två dagar senare ringde det på Lars-Görans dörr. Där stod Linnea och Kerstin med en tårtbricka.
“Vi vill bjuda dig,” sa Kerstin.
“Har du en tekanna?” undrade Linnea.
“Självklart, vilken glädje!” Lars-Göran öppnade dörren på vid gavel.
De drack te i gemytlig stämning. Linnea tittade fascinerat på Lars-Görans bokhylla och tavelsamling, medan Kerstin såg hennes glädje och hur tålmodigt grannen förklarade varje målning.
“Mina barnbarn bor långt borta… och är redan studenter. Jag saknar dem,” sa Lars-Göran. “Din mormor är fortfarande ung!” Han klappade Linnea och gav henne en penna och papper.
