“Var inte arg på mig, Tove, jag kommer inte att bo med dig.”
“Men vi kanske kan försöka, Stefan?” Tove stirrade på honom utan att blinka, kinderna blossade röda.
“Jag har sagt vad jag har att säga, Tove…”
Ingrid Lindgren föddes när Stefan gick i första klass. Han mindes hennes mor, den vackra Larissa, som var känd i hela byn, med sin stora mage och den stolta fadern, Göran. Sedan rullade Larissa ut barnvagnen genom grinden, och Stefan längtade efter att titta in i den. Då verkade det som ett mirakel.
Stefan växte upp, och lilla Ingrid med. Där sprang hon genom grinden i sin klänning, med en stor rosett i det ljusa håret. Där lekte hon med sina väninnor och byggde ett litet hus vid trädgården. Stefan såg allt detta från fönstret i sitt föräldrahem, mittemot huset där familjen Lindgren bodde.
“Stefan, kan du följa Ingrid till skolan?” frågade Larissa en dag.
Och Stefan tackade inte nej. Så blev han hennes beskyddare i nästan ett år. Först gick de tysta till skolan, men till slut började Ingrid berätta om sina äventyr och skolhistorier. Hennes lektioner slutade tidigare, och hon väntade tålmodigt på att Stefan skulle bli klar. Ibland gick han hem med sina klasskamrater, och Ingrid följde med. Han vande sig och väntade på henne vid grinden på morgnarna, tog henne i handen, och så gick de till skolan tillsammans.
Nästa höst bad Ingrid honom låta henne gå med sina vänner istället. Nu gick flickorna framför, medan Stefan höll sig på avstånd, redo att hjälpa till om något hände. Och det gjorde det förstås.
En dag stod en gässing mitt på vägen, väste och slog med vingarna. Flickorna vågade inte passera. Stefan ställde sig mellan dem och fågeln, och de sprang förbi med skrik.
Året efter flyttade Stefan till en större by för att gå i högstadiet och kom hem bara på helger och lov. Ingrid verkade ha glömt honom, gick förbi med sänkt blick utan att hälsa.
Senare började Stefan på sjömansskolan och kom hem ännu mer sällan.
“Mamma, vem är det där? Ingrid?” Stefan tittade upp från middagen när en lång, ståtlig flicka kom ut genom Lindgrens grind.
“Det är Ingrid!” Hans mor log och tittade ut genom fönstret.
“När hann hon bli så stor?” undrade Stefan uppriktigt.
“Tiden går”, suckade hans mor varmt. “Hon har fått det bästa från sina föräldrar.”
Han såg Ingrid några gånger till i smyg, lyckligtvis dolde gardinerna honom. Där gick hon med hinkarna till brunnen, vinden slet i hennes tunna klänning… Där gick hon i sträng byxdress för att skriva prov…
Stefan fick lust att följa henne igen.
Men det som verkligen fick honom att vakna var hennes röst. Han hörde den när han hjälpte sin far att laga staketet: “Med en sådan röst skulle man följa henne till världens ände!”
En dag, när han gick till brunnen med hinkarna, stötte han på henne.
“Hej!” Ingrid hälsade först och slog honom med häpnad.
“Hej, Ingrid”, svarade Stefan, plötsligt osäker.
Hinkarna fylldes långsamt, och han kunde inte komma på vad han skulle säga… Den gången åkte han hem med en dold sorg. Det var som om han äntligen förstod att han var förälskad.
Senare kom muck och förflyttning, och Stefan hamnade i Kiruna.
***
Nästa gång han åkte hem hade han hopp. Han drömde om att äntligen berätta för Ingrid… Hon var gammal nog nu…
Första dagen sov han efter resan, sedan började arbetet. Hans far hade som vanligt en plan för att utnyttja den extra arbetskraften.
På morgonen åkte de till skogen för att hugga ved, sedan skulle den klyvas och staplas. I jakten på att hinna med allt under Stefan korta permission bytte de ut golvet i bastun, lagade dörrkarmen och till och med bytte golv i ladugården. Så for två veckor.
Stefan tittade då och då mot grannens grind, som oftast var stängd. Larissa eller Göran kom ut ibland, men Ingrid syntes inte till.
“Mamma, var är Ingrid?” vågade han fråga en dag.
“Hon studerar i stan nu”, svarade hans mor.
Så den gången åkte han tillbaka till Kiruna utan att ha sett henne.
När han kom hem ett år senare såg han henne bara en gång, och han tyckte inte om det. Stefan blev åter en iakttagare bakom gardinerna.
Hon gick med en lång, grov kille från byn. Killen skämtade och skrattade åt sig själv, medan Ingrid log och tittade på honom med en värme som Stefan inte tyckte om.
Senare fick han veta att Ingrid gift sig med honom och att de bodde i centralorten.
När Stefan besökte sina föräldrar såg han henne ibland, och vad värre var hörde henne…
“Stefan, sluta grubbla så där, du är ingen pojke längre…” Hans mor verkade ha gissat hans sorg.
“Är det så tydligt?”
“Ja, det är det. Jag ser hur du ser på henne. Hitta någon i Kiruna, så kanske du blir lugn… Som man säger: ‘Fin flicka, men inte vår flicka.’ Sluta tänka på henne!”
“Jag försöker, men det är svårt…”
***
Stefan kom hem allt mer sällan, tjänsten tog honom över hela landet, mest till avlägsna garnisoner.
Som ogift hade han inga skäl att vägra, och egentligen letade han nu efter de tuffaste platserna… Som om han ville straffa sig själv för något.
Så missade han sin fars begravning och kom först på nionde dagen.
Fyra år senare var han försenad till sin mors begravning också. Men i byn lämnas ingen ensam, så grannarna hade ordnat allt när han kom.
När Larissa såg Stefan vid grinden kom hon ut och gav honom nyckeln det var hon som skickat telegrammet om moderns död.
Nästa dag gick han till kyrkogården och fixade gravarna. Sedan städade han upp efter årens förfall. Modern hade varit sjuk och huset var i trassel. På kvällarna tittade han ensam på fotoalbum och hittade en gulnad tidning.
Där fanns ett foto av honom och Ingrid… Antingen på väg till skolan eller hem, och en journalist hade tagit bilden under skörden. Han mindes inte när, men bilden dök upp i lokaltidningen veckan efter. Journalisten trodde de var syskon.
Innan han åkte ordnade han med Larissa och Göran att de skulle sköta huset och ta hand om trädgården, något de gladde sig åt.
“Ingrid behöver inte köpa potatis i stan längre. Valter har inget jobb, inga pengar…” klagade Larissa.
“Hur har hon det?” frågade Stefan neutralt.
“Inte bra. De bor hos Valters moster Maria. Ingrid är där som gäst, inte som fru! Valter dricker och jagar dem båda…”
