Det var en gång, för länge sedan, i en liten by i Småland, där tallarna viskade i vinden och sjöarna glittrade i sommarsolen.
“Snälla Tove, var inte arg på mig, jag kan inte leva med dig,” sa Sven.
“Men kan vi inte åtminstone försöka?” Tove stirrade på honom med stora ögon, kinderna blossade.
“Jag har sagt vad jag har att säga, Tove…”
Ingrid Lindgren kom till världen när Sven gick i första klass. Han mindes hennes mor, den vackra Lisa, känd i hela trakten, med sin stora mage och den stolta fadern, Göran. Sedan kom dagen då Lisa rullade ut barnvagnen genom grinden, och Sven längtade efter att titta in. Då tyckte han det var som ett under.
Sven växte upp, och lilla Ingrid med. Snart sprang hon genom grinden i en klarröd klänning, med en stor rosett i sitt ljusblonda hår. Hon lekte med sina väninnor och byggde små hus vid trädgårdsstaketet. Sven såg allt detta från fönstret i sitt föräldrahem, mitt emot familjen Lindgrens hus.
“Sven, kan du följa Ingrid till skolan?” bad Lisa en dag. Och så blev det. I nästan ett år gick han med den lilla förstaklassaren. Först var de tysta, men till slut började Ingrid berätta små historier från skolan.
När Sven började högstadiet i grannbyn kom han bara hem på helgerna och lov. Då hälsade inte Ingrid längre, hon gick förbi med sänkt blick.
En dag, när han kom hem på besök, hörde han sin mor säga:
“Ser du, Sven? Där går Ingrid!”
Han tittade ut och såg en lång, ståtlig ung kvinna.
“När hann hon bli så stor?” undrade han.
“Tiden går,” log hans mor. “Hon har fått det bästa av båda föräldrarna.”
Senare såg han henne i smygnär hon bar hinkar till brunnen, när hon gick till skolan i en prydlig kostym. En dag hörde han hennes röst, klar som en fågelsång, och hjärtat slog snabbare.
“Hallå,” sa hon när de möttes vid brunnen.
“Hej, Ingrid,” svarade han, plötsligt tafatt.
Han åkte tillbaka till sin tjänst i Kiruna med en hemlig längtan i bröstet. Han var förälskad, äntligen.
Åren gick. Sven reste runt i landet, tjänstgjorde i avlägsna garnisoner. När hans far dog, hann han inte hem i tid. Fyra år senare var det samma sak med modern, men grannarna hade ordnat allt när han kom.
En dag hittade han en gulnad tidning i ett gammalt albumdär fanns en bild av honom och Ingrid. De måste ha gått till skolan den dagen, och en fotograf från tidningen hade tagit bilden av dem.
När Sven slutligen återvände till byn för gott, byggde han om huset. Han köpte en bil och åkte till jobbet i stan. En dag stannade han för en kvinna som gick vid vägendet var hon.
“Hej, Ingrid. Vill du åka med?”
“Hej,” svarade hon, och han blev stel av hennes röst.
De körde de sista meterna till hennes föräldrahem.
“Har du kommit på besök?” frågade han.
“För alltid. Valter är död.”
Hon tackade när hon steg ur, och det ordet ekade i honom hela kvällen.
Sven gick och friade samma vecka.
“Jag har älskat dig hela mitt liv,” sa han.
“Jag vet,” svarade hon. “Men jag måste vänta. Det är inte ens fyrtio dagar sedan han dog.”
“Jag har väntat i decennier. Hur länge ska jag vänta till?”
Men hon kunde inte. Så han väntade igen.
En dag kom hans gamla lärare, Gerd, och med henne hans skolkamrat Tove.
“Varför ska du vara ensam?” sa Gerd. “Tove är en god kvinna. Ni kan göra varandra lyckliga.”
“Jag älskar henne inte,” svarade Sven.
“Kärlek växer,” envisades Gerd.
Men när de gått stod Ingrid i dörren.
“Jag blev så rädd när jag såg dem,” viskade hon.
“Varför det?”
“Jag tänker inte låta någon ta dig ifrån mig.”
Och så föll hon i hans armar.
Nästa morgon vaknade Sven före gryningen. Ingrid sov djupt och fridfullt. När han körde iväg till jobbet, stod Lisa vid grinden.
“God morgon, svärson.”
“Hon sover än.”
“Må ni leva lyckliga,” sa Lisa och välsignade honom.
Och nästa sommar satt farmor Lisa på bänken vid grinden och gungade vaggan med det efterlängtade barnbarnet, lille Axel.
