Tystnaden i huset var tjock som beck, och bara knastret från veden i spisen bröt dess tunga flöde. Anna Svensson, en kvinna med ett trött, rynkigt ansikte, följde sin son med en vaks a m blick medan han tyst lade de sista sakerna i en linnen säck. I morgon skulle han in i militären.
Lille Olle, säg mig, vad ser du i den där… den där flörtiga…? Hennes röst, kvävd av dold smärta, sjönk till en viskning. Hon bryr sig inte ett dugg om dig! Tittar ner på dig, medan du bara har tankar för henne. Det finns andra flickor i byn massvis! Ta Märta, till exempel, Persson… Klok, hårt arbetande, hon ser åt ditt håll, men du märker det inte ens. Som om solen skiner bara för en enda Lotta.
Olle, en lång, bredaxlad pojke med en envis haka och vänliga, nu rynkade ögon, vände sig inte om. Hans fingrar knöt säcken med vana rörelser.
Jag vill inte ha någon Märta, mamma. Beslutet är taget. Jag har älskat Lotta sen vi var små. Och om hon inte vill ha mig… då gifter jag mig aldrig. Sluta tjata, lugna dig.
Hon kommer att göra dig illa, Olle! Mitt hjärta vet det! Modern snyftade. Vacker ja, det måste man säga, lilla djävulen… Men kall, nyckfull. Hon hör hemma i stan, inte här ute i byn.
Olle vände sig äntligen om. Hans blick var som en ogenomtränglig mur.
Slut. Inget mer om det.
Samtidigt, i huset bredvid, som luktade billig parfym och ungdom, speglade sig en helt annan scen. Lotta avslutade sin kvällsrutin: svartade ögonen med kol, målade läpparna noga. Hennes utseende, vågat och skrikigt, ropade efter uppmärksamhet, att bli sedd, bortförd långt härifrån.
Lotta, vart ska du så fin? hördes från köket. Till dansen igen? Och sedan festa till morgon? Du kunde åtminstone bjuda med Olle. Vilken kille! Snart klar med tekniska skolan, ingen dåre. Har anlitat arbetare, bygger ett hus med sin far för sin blivande fru. Och han har bara ögon för dig.
Lotta fnös, vände sig framför spegeln, beundrade sin spegelbild.
Din Olle är en bondlurk som inte vet vad livet är. Bygger ett hus… Ungdom får man bara en gång, mamma! Man måste leva, ha kul, men han slit er som en oxe, går aldrig ut, lever inte. Ungdomen försvinner och då finns inget att minnas. Jag vill inte ha honom, hör du det? Inte en chans. Säg inget mer.
Och som en fjäril flög hon ut, lämnande efter sig en molnstod av parfym.
Den hösten var vacker och bitter. Olle tog examen och fick sin inkallelseorder. Föräldrarna anordnade en enkel men hållig avskedsfest. Lotta och hennes mor kom också som närmaste grannar.
Olle, i en ny, obekväm kostym, letade efter rätt tillfälle. Hjärtat bultade i halsen. Han fångade Lotta i hallen, blygt tryckt mot väggen.
Lotta…, började han, och rösten darrade. Får jag… skriva till dig? Alla soldater skriver… till sina flickvänner. Men jag… har ingen. Vill du… bli min? Åtminstone på avstånd?
Lotta tittade ner på honom, som på en gullig men irriterande valp. Hon tänkte en sekund.
Ja, skriv då. Om jag känner för det, svarar jag. Annars får du skylla dig själv. Okej?
Det räckte. Hans ansikte lystes upp av en sådan hoppfull glöd att Lotta tittade bort. Det kändes nästan pinsamt.
Hon svarade ett tag på hans brev, skrivna med prydlig soldatstil. Men efter gymnasiet rusade hon till stan, skulle börja på lärarhögskolan. Den grå bylivet lämnades bakom, liksom de naiva soldatbreven. Brevväxlingen dog plötsligt ut.
Hennes mor suckade, hoppades i hemlighet att dottern skulle ångra sig, vänta på Olle, slå sig ner man kunde ju studera på distans om man ville. Men Lotta vägrade lyssna.
Jag ska bli klar med högskolan, gifta mig med någon stadsbo, någon bildad! Och jag ska aldrig någonsin komma tillbaka till den här fördömda, gudsförgätna byn! skrek hon hysteriskt när modern försökte prata om den landsortskille hon hade.
Men ödet skrattade åt henne. Det första provet uppsatsen kuggade hon totalt. Den bittra ironin var att det inte fanns någon att skylla på. I deras by skola saknades det alltid lärare. Svenska och tyska hölls av samma person tyskan Elsa Berg. Hon behärskade tyska perfekt, men svenska med svårighet. Lotta, som de flesta i klassen, kunde varken det ena eller det andra ordentligt.
Men Lotta sörjde inte länge. Stan lockade med sina ljus, och hon fann snart tröst i en charmig men cynisk Erik. Han läste juridik och bodde ensam i en trea medan hans föräldrar jobbade i norr.
Lotta flyttade snart in hos honom. För att inte vara till besvär eller be modern om pengar tog hon ett jobb i en arbetsh
