“Försvinn härifrån, gamle usling!” ropade de efter honom när de körde ut honom från hotellet. Först senare fick de veta vem han egentligen var men då var det redan för sent.
Den unga receptionisten, prydligt klädd och välvårdad, bligade förvånat på mannen i sextioårsåldern som stod vid disken. Han var klädd i slitna kläder som luktade illa, men log vänligt och sa:
“Snälla fröken, skulle jag kunna få en lyxvåning?”
Hans blå ögon glimmade på ett sätt som verkade bekant som om Elsa någonstans sett den blicken förut. Men hon hann inte förstå varifrån. Irriterat ryckte hon på axlarna och sträckte handen mot larmknappen.
“Tyvärr, men vi tar inte emot den sortens gäster,” svarade hon kallt och höll huvudet högt.
“Den sortens? Har ni särskilda regler för vem som får bo här?”
Mannen såg sårad ut. Inte en luffare, kanske, men hans utseende lämnade mycket att önska. Det luktade något obehagligt från honom, som om någon lagt en strömming under radiatorn för flera dagar sedan. Och ändå vågade han begära en lyxvåning!
Elsa fnyste bara och såg ner på honom med hån han hade inte ens råd med det billigaste rummet.
“Jag har inte tid med detta. Jag vill bara duscha och vila. Jag är trött.”
“Jag har redan sagt det ni är inte välkommen här. Sök er till ett annat ställe. Dessutom är alla rum fullbokade. Smutsiga gamla gubbe…” muttrade hon halvhögt.
Nils Bertilsson visste med säkerhet: ett rum i detta hotell var alltid ledigt. Han ville protestera, men innan han hann något fram till honom två vakter, grep honom hårt i armarna och knuffade ut honom på gatan. Sedan skrattade de åt honom som om en gammal gubbe försökte leva om sina ungdomsdagar men misslyckades.
“Gubben lilla, du har inte ens råd med ett billigt rum. Stick härifrån innan vi räknar dina ben!”
Nils var chockerad över deras fräckhet. Gubbe? Han var bara sextio! Om det inte vore för den förbannade fisketuren skulle han ha visat dem vem som var gammal! Han ville ge dem en läxa, men orkade inte bråka. Att hamna i slagsmål kunde leda till polisen, och det fick absolut inte hända. Så han svalde sin stolthet och lovade sig själv: om han någonsin blev hotellägare, skulle han byta ut hela säkerhetspersonalen på en gång.
Försöket att komma in igen slutade i fiasko de jagade bort honom igen och hotade att ringa polisen. Medan han muttrade för sig själv gick Nils till en bänk i parken. Hur kunde detta hända? Han hade bara velat vila sig efter fiske, men allt gick snett. Fisken bet knappt bara småfisk som han släppte tillbaka. Sedan började det regna, och på vägen tillbaka halkade han vid en damm och hamnade knädjup i vatten. Han tog sig upp med möda, men nu var kläderna nergrävda i lera, och nycklarna var borta.
Dottern, oturligt nog, var på affärsresa, så ingen kunde släppa in honom hemma. Nils hade kommit till Lina för att överraska henne, men hon var precis på väg iväg. Om han bara visste det tidigare skulle han ha kommit senare. Han hade tagit ledigt just för att tillbringa tid med henne.
“Pappa, förlåt att jag lämnar dig ensam. Jag kommer tillbaka snart, lova att du inte blir ledsen?” Lina kramade honom och gav honom en puss på kinden.
“Varför skulle jag vara ledsen? Jag ska fiska lite. Varför tror du jag kom hit?” skrattade han.
“Jag trodde du kom för att träffa mig,” muttrade Lina, men log genast hon visste att pappa skämtade.
När Nils gav sig iväg till ån kontrollerade han inte telefonen. Han tänkte inte på att han skulle hamna i denna situation. Tanken var att vänta på hotellet tills Lina kom tillbaka. Men nu släppte de inte ens in honom. Förr hade detta aldrig hänt. Varför dömde de honom efter utseendet? Han var inte full eller hemlös bara lite blöt efter fiske. Ja, han såg inte perfekt ut och luktade fisk, men var det en anledning att vara oförskämd?
När han tittade på den urladdade telefonen skakade han på huvudet. I stan hade han inga vänner eller släktingar. Att ringa låssmed gick inte heller huset var registrerat på Lina. Telefonen var tyst som en munk.
“Vad ska du göra nu, gubben?” log han för sig själv. Ingen hade någonsin kallat honom det förut. Gubbe? Han var i sin bästa ålder! Hans anställda skulle gapa om de hörde det.
En främling på bänken bredvid avbröt hans tankar. En välklädd, vänlig medelålders kvinna räckte honom en varm kanelbulle. Han tackade tacksamt magen kurrade av hunger.
“Jag har sett dig sitta här hela dagen. Vad har hänt?”
Nils berättade om fiske, regnet, de försvunna nycklarna och hotellet som vägrade honom.
“Jag hittar dem nog inte nu,” suckade han. “De föll väl i vattnet. Jag trodde aldrig jag skulle hamna så här. Allt för att folk bara ser ytan.”
Kvinnan nickade. Hon jobbade i ett bageri i närheten och hade sett honom sitta ensam länge.
“Jag såg direkt att du inte var någon drinkare,” log hon. “Du ger inte det intrycket.”
“Gud bevare mig,” fnös Nils. “Man måste ta hand om hälsan, särskilt i min ålder. Men idag kallade de mig ‘gammal’ och kastade ut mig. Ursäkta, Karin, får jag låna din telefon? Jag måste hitta någonstans att sova. Jag vill inte störa Lina det är sent.”
“Om du vill kan du sova hos mig. Jag ser att du är en hederlig människa som råkat illa ut. Mitt hus är litet, men du får gärna en plats. Du kan tvätta dig och vila, och imorgon ringer du din dotter.”
“Verkligen? Tack så mycket! Jag ska absolut visa min tacksamhet!”
Nils var rörd. Karin var den första på länge som visat honom vänlighet. Han lovade sig själv att återgälda hennes godhet så snart han kunde.
Efter att bageriet stängt gick de till hennes hem. Genom åren hade hon sett mycket folk som gick förbi när hon själv behövde hjälp. En gång var det en ung flicka som ringde ambulansen när hon svimmade. Utan henne… Karin visste att hjälpa en främling var en risk, men sedan maken dog hade hon inga släktingar kvar. Det enda som höll henne uppe var tron på att ingen god gärning någonsin var förgäves.
Efter en varm dusch och rena kläder som Karin lånade honom åt Nils en ordentlig måltid. H
