När hon såg hunden ligga vid bänken, skyndade hon sig fram till den. Hennes blick föll också på kopplet som Natalia nonchalant hade lämnat kvar.
Så fort hon fick syn på hunden vid bänken, sprang hon genast fram. Då upptäckte hon kopplet som Natalia slängt ifrån sig. Mars tittade klagande upp på sin ägare med svullna ögon…
Det var nästan två år sedan hon sist pratat ordentligt med sin bror. Linnea förstod fortfarande inte hur en så liten sak kunde växa till en sådan stor konflikt.
Linnea och Viktor Bergman föddes med ett års mellanrum. Sedan barndomen var de oskiljaktiga, alltid redo att stå upp för varandra. Oavsett vad de ställde till med, tog de alltid lika stor ansvar aldrig gömde de sig bakom den andra.
Deras hemby, Svedala, blomstrade och växte för varje år. De hade tur med byns ledare Erik Johansson, själv född där, visade sig vara en skicklig ekonom.
Efter att ha avslutat jordbruksuniversitetet återvände han till sin hemby och började arbeta hårt. Hans ansträngningar uppmärksammades snabbt, och tio år senare blev Erik Johansson kommunalråd i Svedala.
Även privat gick det bra för honom. Linnea, efter att ha slutfört sin sjuksköterskeutbildning, började jobba på byns hälsocentral. Erik kunde inte gå förbi en sådan skönhet utan att bli intresserad. Linnea besvarade hans känslor. De gifte sig, och hela byn firade deras bröllop. Viktor var uppriktigt glad för sin systers lycka, även om hans eget äktenskap med Natalia långt ifrån var lika harmoniskt.
När Linnea ännu var ogift, klagade Natalia ibland på henne, kallade henne lat eller inbilsk. Men efter bröllopet ersattes knotandet av avundsjuka. Natalia krävde alltmer av sin man ett nytt hus, en större bil, en finare päls…
Ofta sa hon till Viktor: *”Andra har allt, medan vi har ingenting!”* Mannen försökte så gott han kunde, men Natalias begär kunde han varken tillfredsställa med pengar eller kraft.
Delvis var Natalia olycklig: Gud hade inte skänkt henne glädjen av moderskap. Och under tiden hade Linnea gift sig framgångsrikt, fått en son och sedan en dotter, byggt ett rymligt hus, medan hennes man nått en respektabel position…
Familjesammankomster slutade allt oftare i gräl. Varje gång Viktor besökte Linnea och hennes familj, började Natalia genast kritisera honom efteråt.
Den sista skandalen hände på Viktors födelsedag. Linnea gav honom en labradorvalp som present han hade längtat efter en sådan hund länge. Erik gav honom dessutom en ny motorcykel.
Allt gick bra tills den berusade Natalia fick ett raseriutbrott och hällde ut all sin ilska över Linnea:
*”Vad är detta, Linnea? Hunden är det någon sorts pik? Om vi inte har barn, ska vi åtminstone ha en hund, eller?!”*
Linnea försökte lugna situationen:
*”Natalia, slappna av. Du kommer att skämmas senare…”*
Men hennes ord hjälpte inte. Ett stort gräl bröt ut, och gästerna delades i två läger. Erik viskade tyst till sin fru att de borde gå, och efter att ha tagit adjekt lämnade de festen.
Två år passerade. Den kvällen började Viktor undvika sin syster; deras kontakt begränsades till några få korta möten. Samtidigt växte spänningen mellan honom och Natalia.
På kvällarna promenerade Viktor allt oftare till ån med Mars. De såg lyckliga ut tillsammans: Viktor kastade pinnar, Mars sprang glatt efter och lade sig sedan vid hans fötter, lyssnande på sin ägares tysta historier.
Linnea hörde om detta från grannarna men gjorde inget Viktor var envis.
Efter det olyckliga grälet hatade Natalia alltmer både Linnea och Mars, hunden de givit henne. När Viktor inte var hemma, jagade hon ut hunden, skrek åt den och slog den ibland.
De nyfikna grannkvinnorna bränslde bara elden:
*”Hördu, Natalia, din man är ute vid ån med hunden igen…”*
*”Igår träffade han Linnea, hennes man och barn… De skrattade och såg lyckliga ut!”*
Avundsjukan fyllde Natalia helt. En dag frågade Viktor:
*”Natalia, gör du illa Mars?”*
*”Behöver jag din hund?!”* fräste hon och lämnade rummet.
Mars gömde sig allt oftare för Natalia och skalv när hon dök upp.
Allt slutade en morgon när Viktor i vredesmod slängde ur sig:
*”Jag är trött på den här eviga avundsjukan!”*
Ensam kvar, kokande av ilska, drog Natalia ut Mars på gården, band fast honom vid bänken och slog honom med kopplet. Den stackars hunden tjöt av smärta. När hon lugnat ner sig, slängde hon kopplet ifrån sig, packade sina saker och lämnade huset för gott.
På kvällen kom Viktor hem men hittade inte hunden vid grinden. Huset var i oordning. Vid bänken fann han Mars, och hans händer knöt sig. Han löste snabbt loss honom, tog honom i famnen och skyndade till veterinären.
Linnea höll just på att förbereda sig för hemgång när hon såg sin bror med den blödande hunden:
*”Linnea, hjälp mig…”* bad Viktor med hes röst.
De förde Mars in på undersökningsbordet. Linnea granskade honom noga:
*”Vem har gjort detta mot honom?”*
*”Natalia…”* svarade Viktor med sänkt blick.
Linnea nickade tyst. Hon sydde ihop såren, tvättade hans ögon och gav honom vatten.
Senare i korridoren viskade Viktor ångerfullt:
*”Förlåt mig, Linnea…”*
*”Strunt samma,”* log hon trött. *”Och Natalia…?”*
*”Nej, Linnea. Inte efter detta.”*
Linnea ringde Erik:
*”Erik, kom och hämta mig, snälla.”*
Så snart han hörde sin frus utmattade röst, var han på väg.
En halvtimme senare stod han i korridoren. När han såg syskonen omfamna varandra med Mars som gnydde svagt bredvid, frågade han inget utan log bara:
*”Kom nu, hjältar.”*
De tog med sig Viktor hem och gav honom råd om hur han skulle sköta om hunden.
När Linnea berättade för deras mor vad som hänt, suckade hon bara:
*”De borde ha skilt sig för länge sedan.”*
Sedan gick hon till sin son för att hjälpa till att städa huset.
På verandan satt Viktor och klappade Mars. Modern kom fram, strök dem båda över huvudet:
*”Lever ni?”*
*”Vi lever,”* svarade Viktor.
Från huset strömmade en härlig doft: kokt kött och färska grönsaker. Mars viftade på svansen. Viktor log och reste sig.
Livet gick vidare.
**Insik
