Det var en gång en kvinna som fyllde sjuttio år. En jubileumsdag! För tillfället hade hon köpt tyg och beställt en klänning en vacker, elegant sådan. Till den hade hon också beställt silverörhängen på nätet, dyra och fina.
När hon satte på sig allt och tittade i spegeln, kände hon sig ung igen. *”Man kan verkligen inte leva utan något nytt ibland,”* tänkte hon. *”Det ger en sådan glädje.”* Sedan började hon laga mat för att bjuda sina gäster på något gott. Hennes systrar skulle komma, och hennes bror skulle ta med deras gamla mor, som snart skulle fylla nittiofem.
Bordet sken av festligt porslin, och maten såg ut att smaka redan på avstånd. Gästerna anlände, och den åldriga modern fick den främsta platsen. Som vanligt skulle hon sitta en stund och sedan vila i rummet bredvid.
Jubilaren bytte om i sin nya klänning, satte på sig örhängena och steg fram till gästerna. De flämtade till av förtjusning. Det gjorde henne glad att se deras beundran riktigt glad. De skålade först en gång, sedan en andra, som sig bör. Men plötsligt sa en av systrarna:
*”Du överraskar mig. Beställa en klänning vid sjuttio år. Och örhängen så dyra! Varför då? Vart ska du gå? Du sitter ju hemma efter alla dessa år. Hade det varit för en man, men det finns ju ingen. Du jobbar inte, går inte på teatern. Du har ju massor av gamla, fina klänningar. Bär ut dem i stället.”*
De andra systrarna nickade instämmande. De började berätta om sina egna överfulla garderober och hur de inte hann slita ut sina kläder.
Plötsligt kändes den nya klänningen tyngre, som om den klämde. Örhängena droggrades och slet i öronen. Inombords kändes det tomt. En bitter tanke kom: *”Sjuttio år är sjuttio år livet är förbi, och här sitter jag, en gammal tant i fina kläder.”*
Hennes leende försvann, och ansiktet stelnade. Hon ville inte prata med någon, inte ens äta munnen vägrade ta emot maten. Festen kändes meningslös. Gästerna märkte förändringen och tystnade.
Då tog modern, som hittills varit tyst, till orda:
*”Min mor levde nästan till hundra. Min far också. Vi är ett långlivat släkte. När mor fyllde nittio, gick far till torget och köpte en vinröd sjal. Vid middagen tog han fram den och lade den över hennes axlar. Hon satt där, ungdomlig och lycklig, och strök den nya sjalen med sina gamla händer. Som om hon kastat av sig tjugo år nittio, säger ni?*
*Det viktigaste är själen. Inte vi för sakerna, utan sakerna för oss. De ger oss glädje. Och det är kärlek och omtanke som gör oss lyckliga.”*
Hon tystnade ett ögonblick, sedan tillade hon: *”Har ni glömt det?”*
Visst var hon klok. Sedan vände hon sig till dottern som sagt det om klänningen:
*”Och till dig säger jag detta: håll din giftiga tunga i styr. Slösa inte med sådana ord.”*
Därefter reste hon sig och gick för att vila i andra rummet. Hon var trött.
Alla satt tysta. Stämningen vid bordet var dyster. Systern som “slösat med ord” bad om ursäkt, men det lättade inte på sorgen. De försökte prata, men samtalet gick trögt. Skämt föll platt.
Det fanns ingen uppriktighet, ingen värme. De giftiga orden hängde kvar som en tung dimma.
Då kom hennes älskade systerdotter med sin man. De hälsade glatt på alla och gratulerade jubilaren. Mannen gick fram, föll på ett knä och räckte fram en bukett rosor. Sedan sjöng han en rad ur en gammal romans. Systerdottern öppnade en liten ask innehållande ett halsband av flodpärlor. Alla utbrast: *”Var hittade hon dem?”*
Hon hängde det om sin älskade tant och drog henne till spegeln. De omfamnade varandra, klappade händer och skrattade.
Plötsligt blev det liv vid bordet igen. Skratt hördes. De skålade åter för jubilarens hälsa.
Den giftiga stämningen var borta. Den hade lösts upp i kärlek och lycka. Allas ansikten lyste av glädje äkta och uppriktad.
Samtalet flöt på. Alla ville prata, skämta, skratta och njuta av den goda maten. Och de beundrade kvinnan som just fyllt sjuttio.
Hon satt där och tänkte: *”Sjuttio år tänk så mycket som ännu väntar! Bara att leva och glädjas!”*
Så satt hon, ungdomlig och elegant i sin nya klänning, med pärlhalsbandet runt halsen. En lycklig kvinna som just fyllt sjuttio.
