*Dagbok, 15 oktober*
Mormor vaknade plötsligt på ett äldreboende. Svärdottern hade ordnat allt noggrant, men glömt en detalj
Medvetandet återvände till Astrid Lennartsson som en blixt. Hon öppnade ögonen och såg sig omkring i ett främmande rum som liknade ett sjukhus. Huvudvärken bultade, och minnet var tomthur hade hon hamnat här?
Hon blundade och försökte minnas. Innan hennes inre syn dök hennes lägenhet uppen liten men mysig tvåa i Göteborg. Den hade hon fått av fabriken där hennes make arbetat. Efter hans död bodde hon där med sonen Erik. Åren gick i lugn och ro.
Allt förändrades när Erik gifte sig med Lovisa. Spänningen mellan dem växte genast.
“Det här är ju bedrövligt,” sa Lovisa och såg sig om. “Möblerna är från museet, gardinerna är retro. Allt måste bort!”
Astrid höll tillbaka ilskan. Varje sak i hemmet bar minnen av hennes make.
“Det här är mitt hem. Bestämmer själv vad som ska kastas. Gillar du inte det är dörren där,” svarade hon skarpt.
Lovisa tog det som en utmaning. Dagen efter krävde hon att böckerna skulle bort:
“Det är omöjligt att andas här! Allt är dammigt! Och förrestenvi väntar barn!”
Astrids tålamod brast:
“Böckerna är mer än papper. Vill du andas? Damma då. Men rör inte mina böcker. Vänta tills jag inte finns kvar innan ni ändrar på allt.”
Gräl blev vardag. Erik, utmattad, flyttade till en hyreslägenhet med Lovisa, men hälsade på sin mor regelbundet. En dag bad han tafatt:
“Mamma, försök komma överens med Lovisa. Vi behöver dig.”
“Jag försöker. Men hon verkar tycka om konflikter,” suckade Astrid.
“Vi löser det,” sa han, fast han visste inte hur.
Livet tog en vändning när Astrid i parken träffade Gunnaren snäll och ensam änkling. Deras samtal blev långt och varmt. För första gången på länge kände hon sig lätt om hjärtat.
Vid middagen presenterade hon honom för Erik och Lovisa.
“Det här är Gunnar. Vi har bestämt att han ska flytta in hos mig. Ni kan få hans lägenhetliten men gratis.”
Lovisa exploderade:
“Skämtar ni? Vi ska ha barn och bor i en etta, medan ni ska leva lyxliv? Aldrig!” Hon smällde igen stolen och stormade ut. Erik rodnade och muttrade: “Förlåt hormoner” och följde efter.
Astrid satt kvar, chockad.
Minnena avbröts av en våg av smärta. Var var hon? Hur kom hon hit?
En sjuksköterska i vit rock kom in, kollade pulsen utan ett ord.
“Fröken, var är jag? Vad har hänt?” frågade Astrid.
“Minns ni inte? Ni attackerade en äldre kvinna. Hon överlevde knappt. Ni har tur att det inte blev värre.”
“Vad pratar ni om? Jag har inte rört någon!”
Sjuksköterskan gav henne en spruta och gick.
Senare kom en sextioårig kvinna, Elin, in.
“Hej. Du är Astrid, va? Jag har varit här ett tag. Det här är ingen sjukhusavdelningdet är ett hem för äldre. De flesta hamnar här pga familjebråk, inte sjukdom.”
Astrid stirrade:
“Men jag har ju min lägenhet, pension Erik skulle aldrig”
“Här har alla haft allt. Ändå är de här. Vissa får plötslig demens, andra blir aggressiva. Allt kan förfalskas.”
“Jag är inte sjuk! Mitt huvud är klart!”
“Tänk efter. Var det något konstigt innan?”
Astrid tystnade. Lovisa hade börjat ge henne matsärskilt de goda kanelbullarna hon inte kunde motstå. Efteråt blev hon trött Tankarna virvlade.
“Det är hon. Hon hatade mig alltid. Men Erik Gunnar de hittar mig.”
Elin skakade på huvudet:
“Glöm det. Här når inget ut. Papperen är klara. Allt är lagligt.”
“Jag ger mig inte. Jag flyr!”
“Inte än. Sjuksköterskan Iréne är farlig.”
Astrid greppade Elins hand:
“Vi måste härifrån. Vad som krävs.”
Elin viskade:
“En snäll sköterska, Moa, vill hjälpa. Hon kan ge dig en telefon. Men du har bara några minuter.”
Nästa kväll smugglade Moa in en mobil. Med darrande händer ringde Astrid Gunnar.
“Det är jag. Kom och hämta oss. Adressen är Tro mig.”
Inom två timmar hördes sirener. Polisen stormade in. Gunnar rusade in och omfamnade Astrid.
“Lovisa ljög. Sa att du var sjuk och inte ville träffa någon. Erik var bortrest Jag har saknat dig.”
Astrid åkte hem med Gunnar. Elin fick bo hos dem tills allt löstes. När Erik fick veta sanningen var han chockad.
Ett utredning inleddes mot personalen. Lovisa hamnade i häktedär födde hon deras son, som Erik tog hand om. En glädje för Astrid och Gunnar.
Senare skilde sig Erik från Lovisa. Och Gunnar lovade att aldrig låta någon såra Astrid igen.
*Livet lär en att familj är alltmen ibland måste man kämpa för den.*
