” Gå in i köket nu! hörde jag min man säga och jag stod inte ut.
Elin tittade på telefonskärmen. Anders hade skrivit för fjärde gången på en halvtimme: “Dumhuvud, svarar du inte?”
Hon satt bakom ratten i en övningsbil körläraren förklarade hur man gör en backmanöver. Telefonen vibrerade igen.
Får jag svara? Min man är orolig.
Självklart.
Anders, jag sitter i bilen
Varför svarar du inte? Jag ringer ju!
Man får inte prata när man
Jaha, jag förstår. Körkort är viktigare än sin man. När kommer du hem?
Om en timme.
Vem ska laga middag då? Ska jag göra det själv?
Körläraren vände sig bort och låtsades som om han inte hörde.
Jag kommer snart, jag lagar mat.
Bra. Jag började tro att jag var gift med en karriärskvinna.
Hemma låg Anders och scrollade på soffan. Tre månader sedan han förlorade jobbet, sa att det var tillfälligt, men sökandet drog ut på tiden.
Hur går det med körskolan? Svårt?
Hans röst lät lätt retsam.
Det går bra. Vi övade backning idag.
Åh, så seriöst. Hela vetenskapen, va?
Elin gick in i köket. I diskhon stod oupptäckta tallrikar hans frukost.
Anders, ska vi inte äntligen packa upp lådorna? Det är februari, och vi lever som om vi flyttade in igår.
Han tittade upp från skärmen.
Vad finns det att packa upp? Du klarar det själv.
Vi kan göra det tillsammans. Och städa samtidigt
Anders reste sig och kom närmare. Hans blick blev kall.
Gå in i köket nu!
Han sa det tyst, men tydligt. Skrek inte. Precis sa och den tystnaden var värre än något skrik.
Elin stelnade till.
Vad sa du?
Du hörde! Gå och laga mat!
Vi pratade om lådorna
Pratade? Du gnällde. Jag sa gör det själv.
Något brast inom Elin. Inte av förolämpning av insikt. Hon mindes nyårskvällen hos hans vänner, där han varit livet i festen. Flörtat med alla kvinnor, skämtat, hjälpt värdinnan. I bilen efteråt sa han:
Varför satt du tyst hela kvällen? Var det pinsamt?
Jag går inte in i köket!
Han höjde förvånat ögonbrynen.
Va?
Nej!
Elin, reta mig inte nu. Vi har pratat helt normalt.
Normalt? När pratade du senast normalt med mig?
Anders lade ifrån sig telefonen.
Vad är problemet? Jag skämtade bara.
Skämtade? “Dumhuvud, svarar du inte?” var det också ett skämt?
Får jag inte skriva så till min fru?
Jo. Men inte “dumhuvud”.
Herregud, vad gör det för skillnad? Du vet att jag inte menar illa.
Jag vet. Därför har jag hållit tyst hela tiden.
Elin satte sig på sängkanten.
Vet du vad körläraren sa till mig idag? “Du har säkra händer.” Fattar du? Säker. Men hemma vågar jag inte be om hjälp med lådorna.
Vågar inte?
Anders skrattade.
Sluta nu!
Jo. För jag vet du hittar ett sätt att visa hur värdelös jag är.
Det är bara du som hittar på!
Hittar på? Minns du när du berättade för dina vänner att jag “håller på med körkort som hobby”?
Det var ju roligt!
För dig. För mig var det pinsamt.
Anders satte sig bredvid på soffan.
Hörru, om du inte gillar hur jag pratar
Ja?
Dörren är där den alltid varit.
Tystnad. Elin såg på sin man. Han bad inte om ursäkt. Förklarade inte. Bara pekade mot dörren.
Okej.
Hon reste sig. Tog fram en väska ur garderoben. Började packa.
Vad håller du på med?
Gör vad du föreslog.
Vart ska du?
Till Lovisa.
Spring iväg ett tag, kom tillbaka sedan. Som vanligt.
Som vanligt?
Kvinnor älskar dramatik. Smälla dörrar, gnälla till vännerna.
Elin packade ner dokument, smink, laddare.
Och sen krypa tillbaka!
Hon gick till lådan med bröllopsfoton. Tog fram ett de på skatteverket, lyckliga.
Skulle du prata så här med mig då?
Anders tittade på fotot.
Det var folk där.
Och här då?
Här är familjen. Man kan vara sig själv.
Elin lade tillbaka fotot. Stängde väskan.
Sig själv Jaha.
Vänta. Vi kan prata.
Prata om vad? Du visade precis vem jag är för dig hemma.
I hallen tog hon på sig jackan. Anders stod barfota, i mjukisbyxor.
Lägg av! Alla par bråkar.
Vi bråkade inte.
Elin tog i dörrhandtaget:
Du bestämde bara att nu fick du.
Dörren smällde. Bakom henne hördes:
Du kommer inte långt!
Två veckor senare kom ett meddelande: “Kommer imorgon, när jag hinner.”
Väninnan Lovisa skakade på huvudet:
Varför ska du träffa honom?
Jag vill vara säker på att jag har rätt.
Kafé vid stationen. Anders var en halvtimme sen.
Hur är läget?
Satte sig utan att be om ursäkt.
Bra.
Var bor du?
Hos Lovisa tillfälligt.
“Tillfälligt” en gammal vana att mildra situationen.
Hemma är det kaos. Smutsiga tallrikar, tvätt som inte är gjord. Bra att grannen hjälpte med mat.
En servitris kom en söt brunett, runt tjugofem.
Vad vill ni beställa?
Två kaffen, sa Anders och log mot flickan.
Vad har ni för gott?
Vi har underbara tårtor
Då tar vi det godaste.
Han tog av sig vigselringen och lade på bordet.
Nu när ingen gör rent hemma kan man unna sig lite godsaker.
Servitrisen skrattade.
Kan du laga mat själv?
Självklart! En man kan koka gröt också. Bara ingen tjatar om strumpor på golvet.
Elin tittade på vigselringen.
Och ingen kräver hjälp med städning.
Han fortsatte. Då förstod hon han gjorde deras historia till ett skämt för en främling.
Så, vände han sig till sin fru, avslutar vi föreställningen? Hemma är trist utan dig.
Nej.
Va?
Jag kommer inte tillbaka.
Anders såg på henne ordentligt för första gången.
Allvar?
Ja.
Elin reste sig, lade pengar för kaffet på bordet.
Vänta. Förstår du vad du gör?
Jag först
