**Dagboksinlägg**
Jag hörde min man säga det “Gå ut i köket!” och jag stod inte ut.
Elin tittade på telefonskärmen. Anders hade skrivit för fjärde gången på en halvtimme: “Dumma, svarar du inte?”
Hon satt bakom ratten i en övningsbil körskoleläraren förklarade hur man parallellparkerade. Telefonen vibrerade igen.
“Får jag svara? Min man är orolig.”
“Självklart.”
“Anders, jag kör just nu…”
“Varför svarar du inte? Jag ringer ju!”
“Man får inte prata i telefon när man…”
“Jaha, jag förstår. Körkort är viktigare än sin man. När kommer du hem?”
“Om en timme.”
“Vem ska laga middag då? Ska jag göra det själv?”
Läraren vände sig bort, låtsades som om han inte hörde.
“Jag kommer snart, jag lagar mat.”
“Bra. Jag började tro att min fru blivit någon slags karriärskvinna.”
Hemma låg Anders på soffan och bläddrade på sin telefon. Tre månader hade han varit arbetslös, sa att det var tillfälligt, men sökandet drog ut på tiden.
“Hur gick det på körskolan? Svårt?”
Hans röst lät spydig.
“Det var okej. Vi övade parallellparkering idag.”
“Åh, så seriöst. En hel vetenskap, eller?”
Elin gick in i köket. I diskhon stod orena tallrikar hans frukost.
“Anders, kan vi äntligen packa upp flyttlådorna? Det är februari, men det känns som om vi flyttade in igår.”
Han tittade upp från skärmen.
“Vad är det att packa upp? Det klarar du väl själv.”
“Vi kan göra det tillsammans. Och städa samtidigt…”
Anders reste sig och kom närmare. Det var något kallt i hans blick.
“Gå ut i köket!”
Han sa det lågt, men tydligt. Skrek inte. Bara sa det och den tystnaden var värre än något skrik.
Elin stelnade till.
“Vad sa du?”
“Du hörde! Gå och laga mat!”
“Vi pratade om lådorna…”
“Pratade? Du gnällde. Jag sa att du kunde göra det själv.”
Något inom Elin brast. Inte av förolämpning av insikt. Hon mindes nyårsfesten hos hans vänner, där han varit livet i festen. Flirtat med alla kvinnor, skämtat, hjälpt värdinnan. I bilen på väg hem sa han:
“Varför satt du tyst hela kvällen? Det var pinsamt.”
“Jag går inte ut i köket!”
Han höjde förvånat på ögonbrynen.
“Va?”
“Nej!”
“Elin, reta mig inte nu. Vi hade en helt normal konversation.”
“Normal? När pratade du senast normalt med mig?”
Anders la ifrån sig telefonen.
“Vad är problemet? Jag skämtade bara.”
“Skämtade? ‘Dumma, svarar du inte?’ var det också ett skämt?”
“Får jag inte skriva så till min fru?”
“Jo. Men inte ‘dumma’.”
“Herregud, vad spelar det för roll! Du vet att jag inte menar illa.”
“Det vet jag. Därför har jag hållit tyst hela tiden.”
Elin satte sig på sängkanten.
“Vet du vad körläraren sa till mig idag? ‘Du har säkra händer.’ Fattar du? Sä
