Agneta, du måste låta flickan fortsätta studera. Sådana begåvningar är sällsynta. Hon har en särskild talang för språk och litteratur. Du skulle se hennes dikter!
Min dotter var tre år när jag hittade henne under bron, nedstänkt i gyttja. Jag uppfostrade henne som min egen, trots att folk viskade bakom ryggen på mig. Nu är hon lärare i stan, medan jag fortfarande bor i min stuga och vadar genom minnen som pärlor på ett snöre.
Golvet knarrade under mina fötter återigen tänkte jag att jag borde laga det, men det blev aldrig av. Jag satte mig vid bordet och tog fram min gamla dagbok. Sidorna var gulnade som höstlöv, men bläcket bar fortfarande mina tankar. Ute yrade snön, och en björk knackade mot fönstret som om den ville komma in på besök.
Varför så orolig? sa jag till den. Vänta lite, våren kommer snart.
Det var löjligt att prata med ett träd, men när man lever ensam verkar allt runt omkring levande. Efter de svåra åren blev jag änka min Stefan hade fallit. Hans sista brev gömmer jag fortfarande, gulnat och nött av alla gånger jag läst det. Han skrev att han snart skulle komma hem, att han älskade mig, att vi skulle leva lyckliga… En vecka senare fick jag veta sanningen.
Barn fick jag aldrig, och kanske var det lika bra på den tiden fanns det knappt mat nog. Kollektivets ordförande, Nils, försökte trösta mig:
Oroa dig inte, Agneta. Du är ung än, du kan gifta om dig.
Nej, sa jag bestämt. Jag har älskat en gång, det räcker.
På kollektivet arbetade jag från gryning till skymning. Brigadören Erik brukade ropa:
Agneta, du borde gå hem, det blir sent!
Jag hinner, svarade jag. Så länge händerna arbetar, åldras inte själen.
Mitt lilla jordbruk bestod av en get, lika envis som jag själv, och fem höns de väckte mig bättre än någon tupp. Granntanten Stina skämtade ofta:
Är du säker på att du inte är en tupp? Dina höns skriker ju tidigare än alla andras!
Jag odlade potatis, morötter och rödbetor allt från egen jord. På hösten inlade jag gurkor, tomater och svampar. På vintern, när jag öppnade en burk, kändes det som om sommaren kom tillbaka.
Dagen minns jag som igår. Mars var blöt och kylig. På morgonen duggregnade det, och mot kvällen frös det till. Jag gick till skogen för att hämta ved spisen behövde bränsle. Efter vinterstormarna fanns det gott om virke att plocka. Jag samlade ihop en famn och gick hemåt längs den gamla bron när jag hörde gråt. Först trodde jag det var vinden som lekte, men nej det var tydligt, ett barns snyftningar.
Jag gick ner under bron och såg en liten flicka, täckt av gyttja, genomblöt och skräckslagen. När hon fick syn på mig tystnade hon, darrade som ett asplöv.
Vems lilla flicka är du? frågade jag försiktigt.
Hon sa inget, bara blinkade. Läpparna var blå av köld, händerna röda och svullna.
Du fryser ju, mumlade jag. Kom, så tar jag dig hem och värmer dig.
Jag lyfte upp henne lätt som en fjäder. Svepte in henne i mitt halsduk och höll henne intill mig. Vem kunde lämna ett barn under en bro? Det gick inte att begripa.
Veden fick jag lämna det fanns viktigare saker. Hela vägen hem var hon tyst, höll bara fast vid min hals med sina frusna fingrar.
När vi kom hem var grannarna snabbt på plats nyheter sprider sig fort i byn. Stina var först på plats:
Herregud, Agneta, var hittade du henne?
Under bron, sa jag. Övergiven, verkar det som.
Åh, så hemskt… Vad ska du göra med henne?
Vad menar du? Hon stannar hos mig.
Har du tappat förståndet? Nu kom tant Maja fram. Hur ska du kunna mata ett barn?
Med vad Gud ger, svarade jag kort.
Jag satte igång spisen direkt, värmde vatten. Flickan var täckt av blåmärken, mager, revbenen syntes. Jag badade henne i varmt vatten och svepte in henne i en gammal tröja barnkläder fanns inte här.
Vill du äta?
Hon nickade skyggt.
Jag hällde upp gårdagens soppa och skar ett stycke bröd. Hon åt ivrigt men försiktigt det märktes att hon inte var van vid att slåss om mat.
Vad heter du?
Hon teg. Rädd, eller kanske kunde hon inte prata.
Jag lade henne i min säng, själv sov jag på bänken. Under natten vaknade jag flera gånger för att kolla om hon mådde bra. Hon sov hopkrupen som en liten kula, snyftade ibland i sömnen.
På morgonen gick jag direkt till kommunen för att rapportera hittat barn. Ordföranden, Ivan, slog ut med händerna:
Ingen har rapporterat ett försvunnet barn. Kanske någon från stan har lämnat henne…
Vad gör vi nu?
Enligt lagen måste hon till barnhem. Jag ringer distriktet idag.
Hjärtat värkte:
Vänta, Ivan. Ge mig lite tid kanske dyker föräldrarna upp. Tills vidare stannar hon hos mig.
Agneta, tänk efter ordentligt…
Det finns inget att tänka på. Det är bestämt.
Jag döpte henne till Elin efter min mor. Jag trodde kanske föräldrarna skulle dyka upp, men ingen kom. Och tack och lov jag hade redan fått henne i hjärtat.
Först var det svårt hon sa inget, bara tittade sig omkring som om hon letade efter något. Nätterna var värst hon vaknade skrikande, darrade. Jag höll om henne, strök henne över håret:
Det är bra, min lilla, det är bra. Nu blir allt bättre.
Av gamla tyger sydde jag kläder åt henne. Färgade dem i blått, grönt, rött. Enkelt, men glatt. När Stina såg det klappade hon i händerna:
Agneta, du har verkligen gyllene händer! Jag trodde du bara kunde hantera en spade.
Livet lär en att vara både sömmerska och barnskötare, sa jag, glad över berömmet.
Men inte alla i byn var så förstående. Särskilt tant Maja när hon såg oss korsade hon sig:
Det här bär inte goda frukter, Agneta. Ta in ett hittebarn locka olycka. Hennes mor var väl inget vidare, som lämnade henne. Äpplet faller inte långt från…
Tyst, Maja! avbröt jag. Du har ingen rätt att döma. Flickan
