**Dagbok**
*Igår hände något oförglömligt.*
“Okej, grabbar, fiske kan vänta,” sa Viktor och tog upp nätet. “Vi måste rädda stackaren.”
Vikor styrde båten över Lugnet i Mälaren, medan hans passagerare turister från Stockholm ivrigt kastade ut sina metspön. Dagen var perfekt; solen sken, en lätt bris smekte vattenytan, och fisken bet glatt.
“Viktor, titta där borta!” ropade en av turisterna plötsligt och pekade mot horisonten.
Kaptenen kisade mot vattnet. “Ser ut som en fågel… Nej, något annat.”
När båten kom närmare tittade alla förvirrat på varandra. I vattnet, knappt flytande, kämpade en katt. En våt, rödaktig, utmattad liten varelse.
“Jösses,” muttrade Viktor och skakade på huvudet. “Hur hamnade han här? Det är minst en kilometer till land!”
“Kanske föll han av en båt?” föreslog en turist.
“Eller strömmen förde honom hit,” tillade en annan.
Katten jamade ynkligt och försökte simma mot båten, men krafterna höll på att ta slut.
“Okej, grabbar, fiske kan vänta,” sa Viktor och grep efter nätet. “Vi måste rädda stackaren.”
Att få upp katten visade sig inte vara lätt han var livrädd, spjärnade emot och kämpade emot. Men till sist lyckades de lirka honom in i nätet och lyfte försiktigt ombord honom.
“Stackarn är helt slut,” suckade Viktor och lindade in den skakande katten i en gammal jacka. “Hur länge har han legat i vattnet?”
Katten kröp ihop i ett hörn och tittade på dem med försiktiga, skrämda ögon. Hans våta päls stod åt alla håll, och morrhåren darrade.
“Vilken sötis,” sa en av turisternas fruar med värme i rösten. “Och så ung.”
“Vi borde ta honom till veterinären,” sa Viktor oroligt. “Vet inte hur mycket vatten han har svalt.”
Veterinären undersökte katten och lugnade dem:
“Frisk, bara utmattad. Lätt uttorkad och skrämd men han överlever. Ge honom en veckas vila, sen är han som ny.”
“Ska vi leta efter ägaren?” frågade Viktor.
“Vi kan sätta upp lappar. Men han verkar vara hemlös. En riktig gatkatt.”
Vikor tog med sig katten hem. Hans fru, Elin, välkomnade den nya “gästen” med öppna armar:
“Åh, så mager! Vi ska nog få dig på benen igen.”
De första dagarna gömde sig katten under soffan och kom bara ut för att äta. Långsamt började han utforska sitt nya hem. Och efter en vecka spann han redan när Elin strök honom över ryggen.
“Vet du vad,” sa Viktor till henne en kväll, “kanske vi ska behålla honom? Ägarna lär inte dyka upp.”
“Jag har inget emot det,” log Elin. “Jag har alltid velat ha en katt. Vad ska vi kalla honom?”
“Lyckligt,” sa Viktor direkt. “Inte alla som överlever så här mitt ute på sjön.”
Katten, som om han förstod sitt nya namn, tittade upp och jamade högt som om han godkände valet.
En månad senare var Lyckligt en fullvärdig del av familjen. Han mötte Viktor vid dörren, sov i Elins knä och lärde sig snabbt att tjuta efter fisk i köket. Bara vattnet undvek han fortfarande till och med sin vattenskål närmade han sig försiktigt.
“Han måste ha fått psykologiska men,” sa Elin till grannarna. “Inte konstigt efter en sådan upplevelse.”
“Eller så var det ödet,” funderade grannen, Margareta. “Han simmade rakt till er.”
Vikor kliade katten bakom örat:
“Kanske det. Bra att vi gick ut den dagen. Annars…”
Den rödaktiga katten gned sig mot hans hand och spann belåtet, som om han sa: *Allt blir bra. Jag är er nu. För alltid.*
Och Viktor och Elin höll tyst med.
Ibland kommer hjälp just när man behöver den mest, och lyckan dyker upp där man minst anar den. Ibland räddas man inte där man letar ibland simmar lyckan rakt emot en. Det viktiga är att inte missa ögonblicket när någon behöver en.
För just då kan något nytt och oväntat komma in i ens liv. Och även om början var skrämmande de starkaste banden växer ofta fram i svåra stunder.
