“Tjejen, vem letar du efter?” frågade jag.
“Jag letar efter mamma, har du sett henne?” En liten sexårig flicka tittade intensivt på mig.
Jag funderade. Jag hade precis flyttat in i huset, och så vitt jag visst hade lägenheten mitt emot stått tom hela tiden.
“Men där bor ju ingen”, svarade jag.
Hon brast i gråt och satte sig på trappan.
“Moster, vi behöver mamma så mycket! Bara hon kan fixa allt, pappa är så ledsen utan henne.”
Jag stod förvirrad och visste inte hur jag kunde hjälpa det här lilla underbara väsen. Jag hade inga egna barn, så jag var osäker på hur jag skulle hantera det. Skulle jag krama om henne? Bjuda in henne på te? Men hon skulle nog inte vilja följa med en främmande tant… Just då ringde min telefon. Jag bad henne vänta och sprang iväg. Men när jag kom tillbaka var hon borta.
Hela kvällen tänkte jag på henne. Till slut ringde jag min hyresvärd och frågade vilka som bodde i trappuppgången.
“Där har ingen bott på flera år”, sa Maj-Britt, “varför undrar du?”
“Det var en liten flicka här idag, hon letade efter sin mamma…”
Hyresvärden blev tyst, som om hon mindes något.
“Det måste vara Katrinas dotter… men hon är inte längre med oss. Mannen blev ensam kvar med ett litet barn. Han klarade sig inte i den lägenheten, så han flyttade. Sedan dess har den stått tom.”
“Du, Iréne, de bor inte långt härifrån nu. Om hon kommer tillbaka, följ med henne hem.” Och hon gav mig adressen.
Tiden gick, och historien började glömmas. Jag jobbade mycket, kom hem sent och åkte tidigt på morgonen.
En dag, strax före jul, hörde jag igen ett svagt knackande och snyftningar. Jag skyndade mig till dörren där stod hon, samma gråögda flicka, och grät.
“Vad har hänt? Var är din pappa?”
“Han är hemma, men jag letar efter mamma”, sa hon lågt.
Jag mindes att jag hade adressen någonstans och skyndade mig att leta, den här gången bad jag henne vänta inne hos mig. Hon kom in, tittade sig omkring och satte sig på en pall i hallen.
När jag äntligen hittade papperet med adressen sov hon redan, hopkrupen som en liten knyte. Jag bar försiktigt över henne till soffan i vardagsrummet och ringde min hyresvärd igen.
“Maj-Britt, ursäkta att jag stör, men minns du den lilla flickan som kom till den tomma lägenheten mittemot?”
“Ja, hon är hos mig nu. Jag tänkte följa henne hem, men medan jag letade efter adressen somnade hon. Jag är rädd att hennes pappa letar efter henne…”
“Jag bor nära dem, jag går dit nu. Håll telefonen nära.”
“Okej”, sa jag och lade på. Jag kunde inte låta bli att titta på flickan. Jag strök undan ett lock av hennes hår och klappade henne på axeln.
Jag hade alltid drömt om egna barn, men det skulle inte bli så. Min man och jag hade varit lyckliga tillsammans, och när tiden kom började vi prata om barn.
Jag blev gravid direkt, men efter ett tag förlorade jag barnet. Stress på jobbet spelade nog in vi väntade på en revision, jobbade nästan utan vila…
När jag blev gravid igen sa jag upp mig, men ödet hade andra planer jag förlorade det barnet också. Och sedan, hur vi än försökte, blev jag aldrig mamma.
Till slut lämnade min man mig. Jag vet att han har en dotter med sin nya familj, men jag har inte hört något mer om honom jag strök honom ur mitt liv, precis som gemensamma vänner.
Så här har jag levt i över sju år, ensam i hyrda lägenheter.
Mina tankar avbröts av ett svagt knackning på dörren. Jag rusade upp och kunde inte tro mina ögon där stod min före detta man…
“Jörgen? Hur hamnade du här?”
“Jag kom för att hämta min dotter… Vänta, Sockertoppen 5, eller hur?”
“Ja, precis. Är hon din dotter? Kom in, hon sover.” Vi gick in i köket och jag satte på vattenkokaren. Vem hade kunnat tro att han skulle stå här? Men livet ger oss ibland oväntade överraskningar.
“Stör vi? Jag kan väcka Agnes och ta henne hem.”
“Låt henne sova. Vad har hänt? Hon har varit här flera gånger och knackat på dörren mittemot.”
Jörgen suckade och började berätta:
“För några år sedan bodde vi i den lägenheten med Karin. Det var hennes farfar som ägde den. Efter bröllopet flyttade vi in där. Snart blev Karin gravid, och jag var så lycklig!”
“Jag minns när det var dags, och jag körde henne till sjukhuset. Hon grät och var orolig, som om hon anade något…”
“Hon tog min hand och bad mig ta hand om barnet om något hände henne. Under förlossningen blev det komplikationer, och hon klarade sig inte.”
“Jag är så ledsen”, sa jag och klappade honom på axeln. Han försökte hålla tillbaka tårarna, men de rann ändå som om han burit på all smärta inom sig, men nu orkade inte längre.
Då hördes små fötter i vardagsrummet.
“Pappa?”
Jörgen rusade fram och kramade om henne.
“Agnes, jag var så orolig… Varför gick du iväg utan att säga till?”
“Jag vill bara hitta mamma.”
“Vi ska hitta henne, men lite senare. Nu går vi hem.”
“Tack, Iréne. Här är mitt nummer.” Jörgen räckte mig ett visitkort. “Ring om Agnes kommer hit igen. Vi bor inte långt härifrån, hon kan vägen nu.”
“Men hur visste hon adressen till den här lägenheten?” frågade jag.
“Jag visade henne”, suckade han. “Jag behövde hämta några saker, och Agnes såg Karins foton på väggarna. Sedan dess har hon drömt om att träffa sin mamma. Jag sa bara att Karin hade åkt iväg, men att hon skulle komma tillbaka en dag.”
De gick, och några dagar senare ringde Jörgen. Så började vi prata igen, gick i parken, på café och bio hela tre. Agnes höll fast vid mig och kallade mig till och med för mamma en gång.
“Iréne”, sa Jörgen en dag, “flytta hem till oss. Det räcker med att hyra lägenheter. Agnes saknar dig och frågar ofta efter dig.”
“Och du?”
“Jag också…” Han såg ner och tog mina händer. “Jag har saknat dig så mycket. Förlåt mig för allt…”
Sedan dess har vi varit tillsammans. Vi uppfostrar vår lilla lycka Agnes. Varje dag tackar jag ödet för den största gåvan att vara en älskad fru och mamma.
Och även om Agnes inte är min biologiska dotter, så gör det inget. Jag ger henne all den kärlek och ömhet jag har i mig.
