“Det är din mamma här.”
Orden hängde i luften som ett slag. Alla barn på ett barnhem längtar efter dessa ord det sägs ju så. Men Linnea ryckte till, som om hon fått en örfil.
“Skynda dig nu, packa dina saker. Varför sitter du bara där?”
Eva-Lena stirrade på henne, förvirrad av flickans brist på glädje. Livet på ett barnhem var ingen dans på rosor. Många barn rymde därifrån, bara för att hamna på gatan. Men här fick Linnea chansen att återvända till sitt eget hem ändå såg hon ut som om hon fått en dom.
“Jag vill inte,” mumlade hon och vände sig mot fönstret. Hennes väninna Elin sneglade på henne men sa inget. Även hon förstod inte reaktionen. Hon själv skulle ha gett vad som helst för att få åka hem om någon bara hade velat ha henne där.
“Linnea, vad är det med dig?” frågade Eva-Lena. “Din mamma väntar på dig.”
“Jag vill inte se henne. Och jag vill inte tillbaka till henne.”
De andra flickorna i rummet lyssnade nyfiket, och Eva-Lena insåg att detta inte var en diskussion för främmande öron.
“Kom med mig.”
Hon förde Linnea in i ett av kontoren och såg medlidsamt på henne.
“Din mamma har gjort många misstag, det vet jag. Men hon försöker uppenbarligen ändra på sig. Annars hade de inte låtit henne hämta dig.”
“Tror du det här är första gången?” Linnea fnös och skakade på huvudet. “Jag har varit på barnhem två gånger nu. Första gången hon hämtade mig, låtsades hon vara nykter. Gömde flaskorna, städade, köpte mat, skaffade jobb. När soc kom på kontroll såg allt så fint ut. Men sen släppte hon taget igen. Hon vill bara ha mig för bidragen.”
“Linnea, jag kan inte påverka det här. Och hemma är det ändå bättre, antar jag…”
“Bättre?!” Linneas ögon brann. “Har du någonsin varit hungrig? Gått till skolan i tunna, trasiga kängor när det är tjugo grader minus? Gömma dig på ditt rum och be att din mammas fyllevänner inte ska komma in? Varför tar de inte ifrån henne vårdnaden, för helvete?”
Tårarna vällde fram. Ja, barnhemmet var ingen dröm men här fick hon mat och kläder. Här var hon i trygghet. Hemma var inget sådant väntade.
“Jag kan inte hjälpa dig,” suckade Eva-Lena.
Hon tyckte verkligen synd om Linnea. Flickan var skärpt, intelligent något ovanligt på ett barnhem. Kanske hade hennes mamma också en gång varit en intressant människa, innan spriten tog över. Trots sju år på barnhemmet hade Eva-Lena aldrig tidigare mött ett barn som vägrade åka hem.
“Kan jag inte bo själv?” frågade Linnea. “Jag kan jobba, hyra ett rum.”
“Inte förrän du är myndig.”
“Jag är nästan sexton! Jag är vuxen!”
Eva-Lena tänkte att Linnea var alldeles för vuxen för sin ålder. Men hon kunde inget göra.
“Tyvärr måste du vara under en vuxens vård. Finns det någon annan som kan ta hand om dig?” Hon tvekade. “Och ansöka om att få din mammas vårdnad indragen?”
“Det finns ingen… När mormor levde var det okej, men nu är det outhärdligt.”
“Och din pappa?”
“En alkis… Han är död.”
Linnea sa det så lugnt, som om det var det normalaste i världen. För henne var det kanske det.
“Har han inga släktingar?”
Linnea tänkte efter.
“Han hade en mamma, tror jag. Men jag känner henne inte. Hon pratade inte med honom. Och jag förstår henme.” Hon fnös. “Jag skulle inte heller ha gjort det.”
Eva-Lena lutade sig fram.
“Lyssna nu. Du försöker leva med din mamma, och jag ska försöka hitta din mormor. Okej?”
Linnea nickade. Vad annat kunde hon göra?
Naturligtvis satte mamman upp en hel teater. Hon kastade sig över Linnea, grät högt, bad om förlåtelse, kramade henne.
Men Linnea reagerade inte. Hon visste vad som väntade hemma.
Och så blev det. Första dagen höll mamman sig lugn. Andra dagen kom hon hem med sprit.
Allt återgick till det vanliga. Mamman drack, blev av med jobbet. Linnea levde i helvetet igen.
När en berusad man en natt forcerade hennes dörr och hon knappt lyckades köra ut honom, var det nog.
Lyckligtvis hade Eva-Lena gett henne sitt nummer. Linnea ringde. Hon sa att hon antingen måste rymma eller återvända till barnhemmet.
“Jag hittade din mormor,” sa Eva-Lena. “Jag ska prata med henne. Om hon går med på det och har möjlighet, kan hon få vårdnaden.”
Linnea insisterade på att följa med. Hon kände inte sin mormor, men hoppades att hon inte skulle bli nekad. Bara några år till, sedan var hon fri.
Dörren öppnades av en ståtlig kvinna i sextioårsåldern.
“Vad vill ni?” frågade hon.
“Är du Birgitta Andersson?” undrade Eva-Lena.
“Ja.”
“Jag är din dotterdotter,” sa Linnea rakt ut. Inget tjafs.
“Va?”
“Din sons dotter.”
“Jaha. Och hur kan jag hjälpa dig?” Birgittas ansikte var lika avslöjande som en sten.
“Kan vi prata?” avbröt Eva-Lena innan Linnea hann säga något dumt igen.
“Okej. Men skynda er. Jag måste förbereda mig för jobbet.”
Birgitta serverade te. Hennes blick vilade ibland på Linnea, som om hon var en främling. Men hon sa inget.
Under tiden förklarade Eva-Lena situationen.
“Ni förstår, din dotterdotter kommer förmodligen att tas tillbaka till barnhemmet. Men ni kan ansöka om vårdnad.”
“Varför skulle jag vilja det?”
“Tja…” Eva-Lena tvekade. “Hon är ju din släkting.”
“Jag känner henne inte. Och ärligt talat har jag ingen lust att lära känna henne. Min son gav mig nog med problem för en livstid. Jag vill glömma allt som har med honom att göra.”
“Men Linnea lever under fruktansvärda förhållanden. Ni kunde…”
Linnea avbröt henne.
“Birgitta, ni känner mig inte, och jag känner inte er. Och jag har heller ingen lust att lära känna er. Tro mig, jag vill också glömma mina föräldrar som en mardröm. Men enligt lagen kan jag inte göra det än. För ung. Men jag kan lova er att jag inte vill något av er. Förutom pappersarbetet och en plats att bo tills jag är myndig. Jag går nian nu, sedan ska jag jobba. Jag tänker fortsätta studera när jag har råd. Men just nu behöver jag pengar. Jag ska köpa allt själv, till och med mat. Pengarna ni får för vårdnaden kan ni behålla. Jag behöver bara komma ur den här soppan
