“Det är din mamma som har kommit för att hämta dig, packa ihop.”
Det finns en uppfattning att varje barn på barnhem längtar efter de orden. Men Elin ryckte till som om hon fått en örfil.
“Kom igen, packa nu, varför sitter du bara?”
Maria Andersson, hennes föreståndare, tittade på henne utan att förstå varför flickan inte var glad. Livet på barnhem var ju inget vidare. Många stack därifrån bara för att bo på gatan. Men här fick Elin återvända till sitt eget hem och ändå var hon missnöjd.
“Jag vill inte”, sa hon och vände sig mot fönstret. Hennes kompis Moa sneglade på henne men sa inget. Hon förstod inte heller reaktionen. Moa skulle själv gärna vilja hem, men ingen där ute väntade på henne.
“Elin, vad är det med dig?” frågade Maria. “Din mamma väntar på dig.”
“Jag vill inte träffa henne. Och jag vill inte tillbaka dit.”
De andra flickorna i rummet lyssnade också intresserat, och Maria insåg att det här inte var en konversation för öronen på alla.
“Kom med mig.”
Hon tog med Elin till ett av kontoren och såg medlidsamt på henne.
“Din mamma har gjort många misstag, det är sant. Men hon försöker uppenbarligen bättra sig. Annars skulle hon inte få hämta dig.”
“Tror du det här är första gången?” Elin fnös och skakade på huvudet. “Det här är min andra vända på barnhem. Förra gången mamma hämtade mig, låtsades hon att hon ändrat sig. Gömde flaskorna, städade lägenheten, köpte riktig mat, skaffade jobb. När socialen kom på inspektion såg allt bra ut. Men sen när jag kom hem igen, gled hon tillbaka. Hon vill bara ha mig för bidragen.”
“Elin, jag kan inte påverka det här. Och hemma är det väl ändå bättre?”
“Bättre? Vet du vad det är att gå hungrig? Att gå till skolan i tunna, trasiga skor när det är minus tjugo? Att gömma sig på sitt rum och be att mammas fyllon inte ska komma in? Varför tar de inte ifrån henne vårdnaden, för fan?”
Tårarna vällde upp i Elins ögon. Visst, hon tyckte inte om barnhemmet, men här fick hon mat och kläder. Och hon var relativt säker. Hemma var allt annorlunda.
“Jag kan inte hjälpa dig”, suckade Maria.
Hon tyckte verkligen synd om Elin. Flickan var pigg, smart oväntat för ett barnhem. Kanske hade hennes mamma också en gång varit intressant, innan hon blev alkoholist. Trots att Maria jobbat på barnhem i sju år var det första gången hon stötte på ett barn som inte ville hem.
“Kan jag inte bo själv?” frågade Elin. “Jag kan jobba, hyra ett rum.”
“Inte förrän du är myndig”, sa Maria.
“Jag är nästan sexton! Jag är vuxen nog!”
Maria tyckte också att Elin var på tok för mogen för sin ålder. Men hon kunde inget göra.
“Tyvärr måste du vara under en vuxens vårdnad. Finns det någon annan som kan ta över det?”
“Det finns ingen… När mormor levde var det okej, men nu är det outhärdligt.”
“Och din pappa?”
“Alkoholist… Han är död.”
Elin sa det så lugnt, som om det vore normalt. Vilket det i hennes värld var.
“Har han inga släktingar?”
Elin funderade.
“Han hade en mamma, tror jag, men jag har aldrig träffat henne. Hon hade inget med honom att göra. Och jag förstår henme.”
“Okej, här är planen”, sa Maria. “Du försöker bo med din mamma en tid, och jag försöker hitta din mormor. Deal?”
Elin nickade. Vad hade hon för val?
Naturligtvis spelade mamman teater. Hon kastade sig om halsen på Elin, grät högt och bad om förlåtelse. Men Elin reagerade inte. Hon visste att så fort de kom hem skulle allt bli som förut.
Och så blev det. Första dagen höll mamman sig lugn, men nästa dag kom hon hem med sprit.
Allt återgick till det vanliga. Mamman drack, blev av med jobbet. Elin levde återigen i ett helvete.
När en full främling en natt kom in i hennes rum och hon knappt lyckades köra ut honom, var måttet rågat.
Tur nog hade Maria gett henne sitt nummer. Elin ringde. Antingen fick hon flytta tillbaka till barnhemmet eller bli hemlös.
“Jag hittade din mormor”, sa Maria. “Jag ska prata med henne. Om hon går med på det och har förutsättningar kan hon få vårdnaden.”
Elin bad att få följa med. Hon kände inte sin mormor, men hoppades hon inte skulle säga nej. Bara några år till, sen var hon fri.
Dörren öppnades av en ståtlig kvinna i sextioårsåldern.
“Vad vill ni?” frågade hon.
“Är du Annika Lindström?” sa Maria.
“Ja?”
“Jag är din dotterdotter”, sa Elin rakt på sak.
“Va?”
“Jag är din sons dotter.”
“Jaha. Och vad kan jag hjälpa dig med?” Annika förblev kall.
“Kan vi prata?” avbröt Maria innan Elin hann säga mer.
“Okej. Men kort. Jag måste till jobbet.”
Annika serverade dem kaffe. Hon betraktade Elin ibland som om hon vore en utomjording, men sa inget.
Maria förklarade läget.
“Elin kommer förmodligen hamna på barnhem igen. Men du kan ta vårdnaden.”
“Varför skulle jag vilja det?”
“Hon är ju din sondotter…”
“Jag känner henne inte. Och jag har ingen lust att lära känna henne. Min son gjorde mitt liv till ett helvete. Jag vill glömma allt som har med honom att göra.”
“Men Elin lever under fruktansvärda förhållanden, du skulle kunna”
Elin avbröt henne.
“Annika, du känner mig inte, jag känner inte dig. Och jag har lika lite lust att lära känna dig. Men jag måste ha en vårdnadshavare. Om jag hade haft någon annan skulle jag inte komma hit. Jag behöver inget från dig förutom papper och ett ställe att bo tills jag blir myndig. Jag ska snart börja gymnasiet, sen ska jag jobba. Pengarna du får för vårdnaden kan du behålla. Jag behöver bara komma ur den här skiten.”
Maria gav Elin en varnande blick, men Annika såg imponerad ut.
“Man säger att alkoholisters barn är efterblivna. Men det stämmer inte alltid. Så du ska bo här två år och sen försvinna?”
“Jag lovar.”
“Okej. Men några regler: kalla mig inte mormor, rör inte mina saker, ha inte kompisar här. Förstått?”
“Absolut.”
Maria ordnade med myndigheterna, och Elins mamma blev av med vårdnaden. Annika fyllde i papperen och blev hennes officiella vårdnadshavare.
Fastän Elin låtsades tuff var hon rädd. Två månader kvar av skolan, inga pengar. T
