**Murres försvann**
“Annika, är du hemma?” Erik störtade in i lägenheten och stannade tvärt när han såg sin fru i hallen. Hon satt på huk och snyftade högt. “Jag fattade ingenting av vad du sa. Du grät så att orden drunknade. Sen hade mobilen inget batteri kvar, som om det inte räckte. Vad har hänt? Du ser helt förstörd ut.”
“Murres är borta” fick Annika fram mellan tårarna. “Han är inte här.”
“Borta? Hur då?” Erik stirrade förvirrat. “Vart skulle han ta vägen? Kan du förklara ordentligt? Han kanske gömmer sig nånstans?”
“Nej. Din syster Viktoria Hon sa att han råkade springa ut i trapphuset när hon gick ut med Emil för att gå en promenad. Men du vet ju, Erik, vår Murres Han skulle aldrig springa ut självmant. Varför skulle han vilja ut, när han nästan dog där ute? Jag tror hon släppte ut honom med flit”
“Va?!” Erik knöt nävarna. “Var är hon nu? Var är Viktoria?”
“Hon sa nåt om att gå till affären Jag vet inte. Jag letade överallt, men han är ingenstans. Ingen har sett honom. Hur kan nåt sånt hända, Erik? Kan en människa verkligen vara så elak? Kasta ut ett försvarslöst djur på gatan. Mitt i vintern. Är det normalt?”
“En människa? Nej. Men Viktoria Viktoria kan. Speciellt när hon gjort liknande förr. Oroa dig inte, hon ska inte sova här ikväll. Fan, varför lät vi henne ens komma hit?”
***
En månad tidigare
Erik var på väg mot hållplatsen när han såg något grått under snön.
Först trodde han det var en sten. Men det var en konstig sten den skakade, som en gammal frysfrys.
Det var nog det som fångade hans uppmärksamhet. Han hade aldrig sett en sten darra av kyla.
Nyfiken böjde han sig ner och såg då att det inte var en sten, utan en liten grå kattunge.
“Så du är här” muttrade Erik och strök sig över nacken. “Vad gör du här, lilla vän?”
Men det var en retorisk fråga. Varje människa vet vad husdjur gör på gatan. De försöker överleva. Den här lilla katten kämpade bara för att klara sig.
Den jamade inte, bad inte om hjälp. Den låg bara där och darrade.
Som om den gett upp hoppet om att någon skulle bry sig. Erik lyfte försiktigt upp den, borstade bort snön och stoppade den innanför jackan. Sedan sprang han mot bussen som precis kom.
På vägen hem kom han ihåg att Annika alltid velat ha en katt en grårandig, men de hade aldrig fått tid att gå till katthemmet. Och nu hade ödet liksom lagt en i hans väg. När ödet ger tar man.
“Annika, jag har en överraskning!” ropade Erik när han kom in.
“Åh, du skämmer bort mej”, log hon när hon kom ut i hallen. “Först guldörhängen, sen en ny telefon, sen biobiljetter. Vad är det den här gången? Skiresa?”
“Bättre!” Erik öppnade jackan och visade kattungen. “Hittade honom ute. Du ville ju ha en grårandig, ellerhur?”
“Herregud!” Annika tog försiktigt emot den lilla. “Han är ju genomfrusen. Kom, vi värmer honom. Och du, ta av dig skorna och tvätta händerna. Middagen är klar.”
Hon tittade på katten igen och log: “Han är ju underbar”
Så blev Murres en del av deras liv. De funderade länge på namn övervägde “Misse”, “Pelle” men landade till slut i det klassiska.
“Murres passar honom bättre än nåt fånigt utländskt namn.”
“Håller med, älskling.”
Det hände i slutet av november, när första snön kom. Så katten upplevde aldrig vinterns grymhet på gatan. Tack och lov. För många är det sista gången
På två veckor blev Murres omåttligt älskad.
Nej, de älskade honom redan första dagen men kärleken växte för varje timme.
Och han älskade dem tillbaka. De var snälla, goda människor. Såna skadar inte, kastar inte ut en. Så han kände sig trygg.
Även när han råkade knuffa ner saker från bordet eller byrån, skrek de inte. De bad honom bara vara försiktigare.
“Absolut!” mjauade han säkert och hoppade upp på byrån igen för att knuffa ner fjärrkontrollen.
Allt var perfekt. Tills det knackade på dörren en söndagsmorgon.
“Vem fan ringer på så här dags?” Erik gned ögonen och tittade på klockan halv sju.
Det var kolmörkt ute.
“Grannen kanske?” muttrade Annika. “Nåt måste ha hänt.”
“Jag kollar.”
När han öppnade stod hans syster Viktoria där. Med sin femårige son Emil.
“Hej, lillebror”, log hon. “Vi kom på besök. Ho
