Idag var det en märklig dag. Jag stod i köket och gjorde smörgåsar åt min man, Anders, innan han skulle till jobbet. Han arbetade på en bilverkstad i Göteborg, och det fanns ingen lunchrestaurang i närheten, så han tog alltid med sig mat. Själv jobbade jag som kock på en liten restaurang i stan, men min arbetsplats låg lite längre bort, så jag var alltid uppe en timme tidigare än han.
Det duggregnade ute när jag skulle gå. Jag tog paraplyet som stod i hallen, men det gled ur handen och föll i golvet med ett högt slammer. Jag stelnade till och tittade in i sovrummet Anders sov fortfarande.
“Klantigt av mig”, mumlade jag och smög ut genom dörren.
Bussen kom oväntat snabbt. Jag satte mig vid fönstret och tittade ut över staden. Tankarna for iväg. Jag var inte längre en liten flicka snart trettio, lyckligt gift… Vi hade inte mycket, men vi klarade oss. Det enda som saknades var ett barn. Jag längtade så efter en liten unge, pojke eller flicka, det kvittade.
Tre år hade gått sedan vigseln. Jag hade gått på alla möjliga undersökningar, men läkarna ryckte bara på axlarna och sa att allt var normalt.
Bussen stannade. Jag betalade och klev av. Resten av vägen gick genom en park, och där, vid en våt bänk, satt en liten flicka och grät. Hon hade en tunn jacka och huttrade i kylan, medan tårar blandades med tårarna från himlen.
Jag gick fram till henne. “Hej… varför sitter du här ensam?”
“Mamma kastade ut mig…” snyftade hon.
“Kastade ut dig?” Jag kunde knappt tro det.
“Hon sov… jag var hungrig och väckte henne… då skrek hon…”
“Vad heter du?” frågade jag.
“Lova.”
“Och var bor du, Lova?” Hon pekade mot ett hus i närheten.
Vi gick dit, och efter fem minuter stod vi utanför en lägenhet. Jag ringde på dörrklockan, men ingen öppnade. Till slut kom en sömnig kvinna i en smutsig morgonrock. Håret var tovigt, ansiktet slitet. Hon tittade först på mig, sedan på Lova, och släppte in oss utan ett ord.
Lukten inne var outhärdlig. Dammiga möbler, kläder överallt. På en hylla låg ett foto och mitt hjärta stannade.
Jag hade sett det bilden förut. I vårt fotoalbum hemma. Men där var den beskuren, så att bara Anders syntes. Här stod han bredvid en vacker kvinna samma kvinna som nu stirrade på mig med trötta ögon.
“Nå?” fräste hon.
“Er dotter satt ute i regnet och grät. Hur kan ni låta sånt hända?”
“Sköt dig själv!” vrålade hon. “Lova! Vart har du hållit hus?”
Flickan sprang in i ett annat rum. Jag insåg att jag inte hade något här att göra och gick.
Hela dagen kunde jag inte släppa bilden av Lova, kvinnan, och fotot. När jag kom hem visade jag Anders bilden. Han suckade.
“Det där är Elin. Vi var tillsammans länge… tills hon träffade någon annan.”
“Varför klippte du bort henne?”
“Hon väntade mitt barn… men sa att hon inte skulle behålla det. Så jag lämnade stan, träffade dig…” Han tittade på mig. “Varför frågar du?”
Jag berättade om Lova.
Anders lyssnade, stel i ansiktet. “Hur gammal är hon?”
“Fem, kanske sex.”
Han reste sig. “Var bor de?”
Natten därpå vaknade jag och såg ljus i köket. Anders satt vid bordet, djupt i tankar.
Nästa dag knackade han på Elins dörr. Lova öppnade.
“Det är du?” Elin stod i dörröppningen, lika ovårdad som dagen innan.
“Är Lova min dotter?” frågade Anders.
Elin skrattade trött. “Låna mig lite pengar, bara. Har inte fått underhåll av dig på åratal.”
“Du ljög. Du sa att du inte behöll barnet!”
“Jag ville… men hennes far ville inte ha henne. När han lämnade mig, försökte jag hitta dig… men du var borta.”
“Jag gör ett test. Om hon är min, tar jag henne med mig.”
“Ta henne. Hon är bara i vägen.”
Lova kom fram, osäker. “Är du min pappa?”
Anders böjde sig ner. “Ja, Lova. Jag vill att du bor hos mig. Vill du det?”
Hon tittade på sin mor, som bara ryckte på axlarna.
“Kom nu”, sa Anders.
En halvtimme senare stod Lova i vår hall. Hon kände igen mig, och jag stirrade på henne, fortfarande chockad.
När hon var baddad och mätt, lekte hon med vår katt, Misse. Jag vände mig mot Anders.
“Är du säker på det här? Vi vet inget om henne.”
“Hon är mitt blod. Hur kan jag lämna henne där?”
Jag gick ut i köket och grät. Varför kunde inte jag få egna barn? Och nu den här flickan… Hur skulle jag kunna älska henne som min egen?
Då kände jag en liten hand på mitt huvud.
“Mår du inte bra?” Lova tittade på mig med stora ögon. “Vill du att jag ska berätta en saga?”
Jag kramade om henne.
Ett år senare. Vi gjorde testerna, bara för papperen för oss spelade det ingen roll. Lova var vår nu, och jag älskade henne som mitt eget hjärteblod.
Och så, en dag, svimmade jag. När jag vaknade på sjukhuset, log läkaren.
“Varför sa du inte att du var gravid?”
Jag stirrade. “Va?”
Men det var sant. Drömmen gick i uppfyllelse. Vi fick en frisk pojke, Hugo. Lova hjälpte till med allt.
Sen kom lilla Agnes. Vår familj var komplett lycklig, stark. Och ibland undrar jag om allt det här lycka kom in genom dörren den dagen, med en liten flicka som hette Lova.
