Elsa och hennes svärmor satt på en gammal säng, båda klädda i tjocka tröjor. Vinterkylan kröp in i stugan, och spisen hade precis börjat värma.
“Inget att oroa sig för, mamma. Vi klarar oss. Här, ta din medicin.”
Elsa försökte lugna kvinnan som inte var hennes riktiga mor, men ändå en mor för henne. En svärmor, en före detta, nästan en främling och ändå familj.
Så hade det blivit: de bodde tillsammans i tre modern, sonen och hans fru Elsa.
Elsa hade gift sig sent, vid trettio. Hon var den andra hustrun till Anders. Hon hade inte rivit isär ett äktenskap när de träffades var Anders redan skild.
Svärmodern, Margareta Elisabet, tyckte genast om henne. Och Elsa tyckte om svärmodern också. En riktig mor, varm och omtänksam. Hon kramade, lyssnade, förstod. Elsa hade förlorat sina föräldrar tidigt och stått ensam. Hos Margareta fann hon en ny familj.
“Ni har konspirerat”, sa Anders om dem.
Fem år av äktenskap flög förbi. Sedan blev Anders elak och hetlevrad. Han skrek på Elsa, på sin mor. Anledningen var en annan kvinna. Han stannade ofta ute och kom hem berusad.
En dag sa han att han ville skiljas. Två dagar på sig att packa. Innan Elsa ens hunnit åka kom hans älskarinna med en resväska.
Kanske hade hon gjort det med flit för att se sin föregångare och hälla ur sig elakheter. Men det gick inte som planerat. Hon var en långbent blondin med stora läppar och enorma ögonfransar som knappt kunde blinka.
Elsa kunde inte låta bli att skratta.
“Du bytte ut mig mot den här dockan med kofransar? Lycka till med henne, jag ångrar inget.”
“Men hon är rolig. Ni två är som gamla tanter. Två höns.”
“Kalla mig vad du vill, men varför förolämpar du din mor?”
“Älskling, ska hans mamma bo kvar med oss?” pep fransmonstret. “Hon kan väl ta med henne? Varför ska vi ha hans mamma här? Älskling”
“Ja, mamma, det är dags för dig också. Du har stannat för länge.”
“Vart ska jag ta vägen? Jag gav dig alla pengarna från lägenhetsförsäljningen så du kunde bygga det här huset.” Margareta grep efter hjärtat.
“Sluta dramatisera. Du får stanna, men håll dig på ditt rum. Albina bestämmer här nu.”
“Katten, de kan väl bara dra båda två.”
“Hon är min mor!”
“Din mor? Så jag ska ha en sådan svärmor? Åh katten”
Elsa hade hört nog av deras elakheter.
“Ska du följa med mig till landet, mamma?”
“Hellre dit än att stanna med en sådan son och den där”
“Sitt still. Jag packar dina saker.”
“Glöm inte min medicin, eller min lilla ask, eller min väska.”
Elsa hämtade en till resväska. Hon slängde ihop allt asken, väskan, medicinen, dokument, underkläder, kläder.
“Ta allt. Vi vill inte ha något som inte är vårt”, sa Albina. “Eller hur, mitt gumman?”
Anders sa inget. Han kunde inte göra något. Han visste att hans mor aldrig skulle förlåta honom. Eller kanske skulle hon för hon var ju hans mor.
En halvtimme senare stod Elsa vid bilen. Margareta Elisabet satt redan i baksätet och torkade tyst sina tårar. Hon vände sig inte ens om mot sonen, bara suckade tungt.
Så svårt att acceptera att ge allt och ändå bli överflödig.
“Hur ska vi klara oss, mitt barn?”
“Det ordnar sig. Jag har lite sparat. Vi har din pension. Vi klarar oss. Bröd och smör räcker.”
De kom till byn där Elsa växt upp. Tur att det fortfarande var ljust. Stugan var iskall. Elsa satte igång spisen snabbt. Hon hämtade vatten, satte på vattenkokaren.
“Du är så duktig. Som om du bott här hela livet.”
“Morfar lärde mig allt. Tur att vi köpte mat. Behöver inte gå till affären. Jag ogillar byns skvaller.”
Långsamt blev det varmare inne.
“Imorgon städar jag ordentligt.”
Någon knackade på dörren.
“Har grannen kommit tillbaka? Länge sen du var här. Jag såg din bil. Varför kom du nu på vintern? Problem?”
“Allt är bra, farbror Nils. Jag ska berätta senare. Vill du ha te?”
“Jag tänkte bjuda dig. Är du ensam?” Han såg kvinnan nu.
“Det här är Margareta Elisabet. Det här är Nils Gustavsson”, presenterade hon dem.
“Fråga om du behöver något.”
“Inte just nu. Tack.”
En vecka gick. Stugan blev ren och mysig.
“Vet du, Elsa, jag är också från landet. Gift mig med en stadsbo. Han dog när Anders var tjugotre. Jag sålde lägenheten. Min son lovade att jag alltid skulle bo hos honom. Och se hur det blev.”
“Gråt inte. Jag vet att det gör ont. Jag mår också dåligt. Men du kanske får barnbarn.”
“Med henne? Gud bevare oss. Lever Nils Gustavsson ensam?”
“Ja. Hans fru drunknade när hon räddade en grannes barn. För länge sen. Han gifte aldrig om sig. Inga barn. Han bor ensam. Han var vän med morfar, fast yngre. Han är i din ålder.”
En månad gick. Inget från Anders. Inte ens ett samtal till sin mor. Men en dag ringde ett okontant nummer till Elsa.
“Elsa?”
“Ja.”
“Er man är död.”
“Ni måste ha fel.”
“Nej. Anders Han var full och kraschade med sin bil. Det kanske är obehagligt, men han var med sin flickvän. Hon överlevde, flög ur bilen inte en skråma. Kom och identifiera honom.”
Herregud, stackars Margareta Elisabet. Hur skulle hon säga det? Vad skulle hon göra? Farbror Nils! Han kunde hjälpa.
“Elsa, vad har hänt? Du är alldeles vit!”
“Oroa dig inte, sätt dig. Anders är borta.”
“Åh” Margareta Elisabet brast i gråt. “Det är mitt fel! Jag lämnade honom!”
“Han kastade ut dig!”
“Ja. Men jag är hans mor. Åh Straffet har kommit.”
“Jag måste identifiera honom. Farbror Nils stannar med dig.”
“Jag följer med.”
“Jag kommer också”, sa farbror Nils. “Vi tar min bil. Ingen diskussion.”
Begravningen var över. Elsa och Margareta Elisabet beslöt sig för att gå till sonens hus. Nu skulle det ärvas av dem modern och hustrun. Anders hann aldrig skicka in skilsmässohandlingarna. Han hade för mycket att göra kärlek, fester, supande.
Farbror Nils följde dem överallt.
“Jag är med er. Ni är ju kvinnor. Tänk om ni behöver hjälp.”
Huset Hur hade allt förändrats på en månad? Smutsiga kl
