Elin och hennes svärmor satt på en gammal säng. Båda var varmt klädda. Vintern hade kommit, och i stugan hade de precis tänt i vedspisen.
“Inget att oroa sig för, mamma. Allt kommer att ordna sig. Vi klarar oss. Nu ska jag ge dig din medicin.”
Elin försökte lugna sin svärmor, fast hon var inte hennes riktiga mor bara svärmor, och dessutom nästan en före detta.
…Så här hade det blivit: de levde tillsammans i tre modern, sonen och hans fru Elin.
Elin hade gift sig sent, vid trettio års ålder. Hon var den andra hustrun till Markus. Elin hade inte förstört något äktenskap när de träffades, för Markus var redan skild.
Svärmodern, Ingrid Margareta, tyckte genast om henne. Och Elin tyckte lika bra om svärmodern varm, omtänksam, en riktig mor. Elin hade förlorat sina föräldrar tidigt och stått helt ensam. Hos svärmodern hittade hon en ny familj.
“Ni har konspirerat mot mig”, brukade Markus säga.
Fem år av äktenskapet for förbi som en vindpust. Sedan blev Markus arg och vresig. Han skrek på Elin och sin mor. Anledningen var en annan kvinna. Han stannade ofta ute sent och kom hem berusad.
En dag sa han att han skulle skiljas. Han gav dem två dagar att packa. Innan Elin ens hunnit resa, dök hans älskarinna upp med en resväska.
Kanske gjorde hon det med flit, för att se sin företrädare och håna henne. Men det gick inte som planerat. Hon var en långbent blondin med stora läppar och enorma fransar som hon knappt kunde blinka med.
Elin kunde inte låta bli att skratta.
“Du bytte ut mig mot den här dockan med kofransar? Lycka till med henne, men jag ångrar ingenting.”
“Hon är i alla fall rolig. Ni två är som två gamla tanter. Två höns.”
“Kalla mig vad du vill, men varför förolämpar du din mor?”
“Gullet, ska din mamma stanna hos oss?” pep fransmonstret med mjuka röster. “Låt henne ta med sin mor. Varför skulle vi behöva henne? Gullet…”
“Ja, mamma, det är dags för dig också. Du har stannat för länge.”
“Vart ska jag ta vägen? Jag gav dig alla pengarna från lägenhetsförsäljningen så du kunde bygga det här huset.” Modern grep sig om hjärtat.
“Sluta nu med dramatiken. Du får stanna, men håll dig på din del av huset. Nu är det Albina som bestämmer här.”
“Katten, låt dem båda packa och försvinna.”
“Hon är min mor!”
“Din mor? Menar du att jag ska ha en sådan svärmor? Åh… Katten…”
Elin hade hört nog av deras elakheter.
“Mamma, kommer du med mig till landet?”
“Hellre det än att stanna med en sådan son och den där…”
“Vila. Jag packar dina saker snabbt.”
“Glöm inte medicinen, och min ask, och min väska.”
Elin hämtade en till resväska. Hon slängde ihop allt asken, väskan, medicinen, papper, underkläder, kläder.
“Ta allt. Vi vill inte ha något som är ert”, sa Albina. “Eller hur, mitt lilla hjärta?”
Markus såg på under tystnad. Han kunde inget göra. Han visste att hans mor aldrig skulle förlåta honom. Eller kanske skulle hon för hon var ändå hans mor.
En halvtimme senare stod Elin vid bilen. Ingrid Margareta satt redan i baksätet och torkade tyst sina tårar. Hon vände sig inte ens om mot sin son, bara suckade djupt.
Det är svårt att acceptera när man gett allt och sedan blir överflödig.
“Hur ska vi klara oss nu, mitt barn?”
“Allt kommer att ordna sig. Jag har lite besparingar. Tills jag hittar jobb räcker det. Du har din pension. Vi överlever. Vi har bröd och smör.”
De kom fram till byn där Elin hade vuxit upp. Tur att det fortfarande var ljust. I stugan var det kallt. Elin tände genast spisen. Hon hämtade vatten och satte på vattenkokaren.
“Du gör allt så bra. Som om du bott här hela livet.”
“Farfar lärde mig. Tur att vi handlade mat. Behöver inte gå till affären. Jag gillar inte byskvaller.”
Långsamt blev det varmare i stugan.
“Imorgon städar jag ordentligt.”
Någon knackade på dörren.
“Har granne Elin kommit hem? Länge sen du var här. Jag såg din bil. Varför kom du nu på vintern? Har du problem?”
“Allt är bra, farbror Nils. Allt är lugnt nu. Jag berättar senare. Kom in och drick te med oss.”
“Jag tänkte bjuda hem dig. Men du är inte ensam?” Han såg nu kvinnan.
“Det här är Ingrid Margareta. Det här är Nils Persson”, presenterade hon dem.
“Bara säg till om du behöver något.”
“Behövs inget än. Tack.”
En vecka gick. Huset blev rent och hemtrevligt.
“Vet du, Elin, jag är också från landet. Gifte mig med en stadsbo. Han dog när Markus var tjugotre, och jag sålde lägenheten. Min son lovade att jag alltid skulle bo hos honom. Och se hur det blev.”
“Gråt inte nu. Jag vet att det är svårt. Jag mår också dåligt. Men du kanske får barnbarn.”
“Med henne? Gud bevare mig. Lever Nils Persson ensam?”
“Ja. Hans fru drunknade när hon räddade en liten granne. Länge sen nu. Han gifte aldrig om sig. Inga barn. Han bor ensam. Han var vän med min farfar, fast yngre. Han är ungefär i din ålder.”
Ungefär en månad senare. Inget från Markus. Han ringde inte ens sin mor. Men en dag ringde ett okontant nummer till Elins telefon.
“Elin…?”
“Ja.”
“Er man har dött.”
“Ni har nog fel.”
“Nej, jag har inte fel. Markus… Han var berusad och krockade med sin bil. Det kanske är svårt att höra, men han var med en annan kvinna. Hon överlevde, flög ur bilen, inte en skråma. Kom och identifiera honom.”
Herregud, stackars Ingrid Margareta. Hur skulle hon säga det? Farbror Nils! Han kunde hjälpa.
“Elin, vad har hänt? Du ser alldragen ut!”
“Mamma, sitt ner. Markus är borta.”
“Åh…” Ingrid Margareta brast i gråt. “Det är mitt fel! Jag lämnade honom!”
“Mamma, han kastade ut dig!”
“Ja. Men jag är hans mor. Åh… Straffet har kommit.”
“Jag måste identifiera honom. Farbror Nils stannar hos dig medan jag åker.”
“Jag följer med.”
“Jag följer med er”, sa farbror Nils. “Vi tar min bil. Inget att diskutera.”
Begravningen var över. Elin och Ingrid Margareta besökte sonens hus. Nu skulle det gå i arv till dem modern och hustrun. Markus hann aldrig skilja sig, för han hade för bråttom med kärlek
