Greta och hennes kompis Lisa hade precis slutat med sina eftermiddagsaktiviteter. Att gå hem kändes trist, så Greta föreslog:
“Lisa, vi kan väl ta en promenad i parken?”
“Visst, så länge det är ljust ännu!” svarade Lisa.
Parken låg förstås inte direkt på vägen, men varför inte ta en omväg?
…De gick längs allén och kastade avundsjuka blickar på lyckliga förälskade par. Ingen brydde sig om dem.
De svängde in på en mindre gångväg och plötsligt såg de en man och en kvinna. De stod och kramades, och han viskade något i hennes öra. Kvinnan log lyckligt.
Även om mannen stod med ryggen mot dem, syntes det tydligt att han inte var ung längre.
Lisa tittade likgiltigt på dem, men märkte plötsligt att Greta stirrade med stora ögon och inte kunde slita blicken från dem.
“Greta, vad är det? Greta!”
“Jag bara… ingenting. Kom, vi går,” sa Greta plötsligt och skyndade iväg.
De lämnade parken. Greta gick tyst, försjunken i sina tankar. De sa adjö och gick åt varsitt håll.
…Greta gick tankfullt hemåt med sänkt huvud. Det kändes som om det hon sett inte kunde vara sant.
Framför hennes ögon syntes den lyckliga kvinnan vid trädet, mannen som viskade till henne utan att märka något omkring siginte ens sin egen dotter!
“Pappa, hur kan du? Jag älskar dig, du har alltid varit perfekt. Har du en älskarinna? Jag hade aldrig trott det om jag inte sett det själv!” tänkte flickan.
…Greta kom hem sent.
“Sätt dig och ät!” morrade modern. “En kan ju vänta hela dagen på dig och din far.”
“Strax, jag ska bara tvätta händerna!” sa Greta lite generat.
Hon stannade länge i badrummet. När hon kom ut var fadern fortfarande inte hemma. Greta åt och gick sedan till sitt rum.
Hon slog på datorn men kunde inte koncentrera sig. Bilden från parken malde i hennes huvud. Hon ville inte tro att det var sant.
“Men det är ju min pappa. Är bedrägeri och otrohet normalt för vuxna? Vad fattas honom egentligen? Skulle han kunna lämna mig och mamma för hennes skull?” Plötsligt fick hon en idé.
“Tror hon verkligen att jag låter henne få min pappa? Hon verkar inte ens veta om att jag finns…”
Dörren öppnades.
“Förlåt, älskling! Det var en lång dag,” hördes faderns röst.
“Förr hade du bara långa dagar i slutet av månaden,” sa modern, och det lät som om en gräl var på gång. “Nu är det varje dag.”
“Jenny, det är bara så just nu.”
Han gick som vanligt in i dotters rum för att ge henne en kram, men den här gången knuffade hon undan honom.
“Gå och ät, maten kallnar!”
“Greta, vad är det som hänt?”
“Ingenting med mig. Och med dig?”
Fadern såg forskande på henne. Han verkade vilja säga något men ångrade sig och gick ut i köket.
Hel
