“Herrn, idag är min mammas födelsedag Jag vill köpa blommor, men jag har inte tillräckligt med pengar” Jag köpte pojken en bukett. Och någon tid senare, när jag kom till graven, såg jag den här buketten där.
När Emil inte ens var fem år gammal kollapsade hans värld. Hans mamma var borta. Han stod i ett hörn av rummet, förvirrad vad hände? Varför var huset fullt av främlingar? Vem var de? Varför var alla så tysta, så konstiga, viskade och undvek hans blick?
Pojken förstod inte varför ingen log. Varför de sa: “Var stark, lille vän,” och kramade honom, men gjorde det som om han förlorat något viktigt. Men han hade bara inte sett sin mamma på ett tag.
Hans pappa var borta hela dagen. Kom inte nära, kramade inte, sa inget. Han satt bara avsides, tom och fjärran. Emil gick fram till kistan och stirrade länge på sin mamma. Hon var inte alls som vanligt ingen värme, inget leende, ingen vaggvisa på natten. Vit, kall, stel. Det var skrämmande. Och pojken vågade inte komma närmare.
Utan sin mamma blev allt grått. Tomt. Två år senare gifte hans pappa om sig. Den nya kvinnan Birgitta blev aldrig en del av hans värld. Hon verkade mest irriterad på honom. Hon klagade på allt, hittade fel som om hon letade efter en anledning att vara arg. Och hans pappa var tyst. Försvarade inte. Ingrep inte.
Varje dag bar Emil på en smärta han gömde inombords. Saknaden. Och för varje dag önskade han mer och mer att få tillbaka livet när hans mamma levde.
Idag var en speciell dag hans mammas födelsedag. På morgonen vaknade Emil med en tanke: han måste gå till henne. Till graven. Med blommor. Vita kallas hennes favorit. Han mindes hur de låg i hennes händer på gamla fotografier, skinande bredvid hennes leende.
Men var skulle han få pengar? Han bestämde sig för att fråga sin pappa.
“Pappa, kan jag få lite pengar? Jag behöver verkligen dem”
Innan han hann förklara störtade Birgitta ut från köket:
“Vad är det här nu?! Du frågar redan din pappa om pengar?! Förstår du ens hur svårt det är att tjäna en lön?”
Hans pappa tittade upp och försökte stoppa henne:
“Birgitta, vänta. Han har inte ens sagt varför än. Son, berätta vad du behöver?”
“Jag vill köpa blommor till mamma. Vita kallas. Idag är hennes födelsedag”
Birgitta fnös och korsade armarna:
“Åh, verkligen! Blommor! Pengar till dem! Vill du kanske gå på restaurang också? Plocka något från rabatten det kan bli din bukett!”
“De finns inte där,” svarade Emil tyst men bestämt. “De säljs bara i affären.”
Hans pappa tittade tankfullt på sin son, sedan på sin fru:
“Birgitta, gå och lag
