Jag hade varit sonens familjs gratis barnvakt och kokerska, tills de såg mig på flygplatsen med en enkelbiljett.
“Nina, hej! Stör jag?” Det var svärdottern Katjas röst i luren, falskt pigg.
Jag rörde mekaniskt med skeden i soppan som kallnat för länge sedan. Nej, hon störde inte. Jag var aldrig upptagen när de behövde något.
“Jag lyssnar, Katja.”
“Vi har stora nyheter helt otroligt! Leo och jag har köpt biljetter, vi ska till Grekland i två veckor! Allt inkluderat, kan du tänka dig? Så spontant! En lastminute-resa!”
Jag kunde föreställa mig det. Hav, sol, Leo och Katja. Och någonstans utanför bilden deras femårige son Måns. Mitt barnbarn.
“Grattis. Vad roligt för er,” sa jag tonlöst, som om jag läste från en medicinbruksanvisning.
“Just det! Du kan väl ta hand om Måns? Han får inte gå till förskolan nu, det är något vattkopporutbrott där igen.”
Och så har han simlektioner, det vore synd att missa dem. Och logopeden nästa vecka, jag skickar schemat till dig.
Hon pratade fort, gav mig inte en chans att säga något, som om hon var rädd att jag skulle hinna tänka och säga nej. Fast jag hade aldrig sagt nej.
“Katja, jag tänkte åka till sommarstugan några dagar medan vädret håller” började jag, utan att tro på min egen svaga protest.
“Sommarstugan?” Hennes röst lät uppriktigt förvånad, som om jag sagt att jag skulle flyga till månen. “Nina, allvarligt, vilken sommarstuga? Måns behöver dig nu.”
Havsluft och vitaminer, sa hon.
Jag tittade ut genom fönstret på den grå gården. Mitt hav. Mina vitaminer.
“Och förresten,” fortsatte Katja utan paus, “kattmaten kommer på onsdag, premiumsorten, tolv kilo. Budet är där mellan tio och sexton, så du måste vara hemma, okej? Och vattna blommorna, speciellt orkidén. Den är kinkig.”
Hon räknade upp mina uppgifter som om det vore självklart. Jag var ingen människa, jag var en funktion. En bekväm, gratis tjänst i deras liv.
“Visst, Katja. Självklart.”
“Du är så gullig! Jag visste att man alltid kan lita på dig!” Hon tjattrade som om hon gjort mig en enorm tjänst. “Puss, nu måste jag packa!”
Korttonerna pep i luren.
Jag lade långsamt ner telefonen på bordet. Blicken föll på väggalmanackan. Där var nästa lördag markerad med röd tuschpenna en träff med väninnor jag inte sett på nästan ett år.
Jag tog en fuktig trasa och suddade ut den röda cirkeln. Som att sudda bort ännu en liten bit av mitt eget, outlevda liv.
Jag kände ingen ilska. Bara en klibbig, tomhet och en tyst fråga: När skulle de inse att jag inte var en gratis app, utan en människa?
Kanske först när de såg mig på flygplatsen med en enkelbiljett.
Måns kom nästa dag. Leo, min son, bar in hans stora resväska, en sportbag med simutrustning och tre påsar med leksaker. Han undvek min blick.
“Mamma, vi måste skynda oss, annars missar vi flyget,” sa han och ställde väskan mitt i hallen.
Katja kom in efter, redan i semesterläge lätt klänning, stråhatt. Hon kastade en snabb, bedömande blick runt min enkla lägenhet.
“Nina, låt inte Måns titta för mycket på tv, läs för honom istället. Och mindre godis, annars blir han omöjlig.”
Här är en lista med allt, sa hon och räckte mig ett hopvikt papper. “Schema, telefonnummer till logopeden, simtränaren, allergiläkaren. Och vad han ska äta varje dag.”
Hon pratade som om jag aldrig träffat mitt barnbarn. Som om jag inte tagit hand om honom sedan födseln medan de byggde sina karriärer.
“Katja, jag vet vad han gillar,” sa jag lågt.
“Att veta är en sak, men kosten är en annan,” sa hon bestämt. “Måns, var snäll och lyssna på mormor! Vi köper en stor, fin bil åt dig!”
De gick, lämnande efter sig en doft av dyr parfym och en känsla av drag.
Måns förstod att han blivit lämnad och började gråta. De första tre dagarna blev en enda maraton.
Simhallen i ena änden av staden, logopeden i den andra. Krä
