**Dagboksanteckning**
Jag gick i pension för tre månader sedan. Jag säger det lugnt, men inuti är det en storm. Å ena sidan behöver jag inte längre vakna klockan sex, jaga bussen med värkande knän eller lyssna på chefen som skriker om felaktigt arkiverade papper. Å andra sidan är pensionen så liten att mina fickor känns tunnare än min basilikakruka efter en het sommar.
Och så började familjedramat.
En kväll efter middagen, när alla satt vid bordet i lugn och ro, bestämde jag mig för att det var dags. De tuggade, skrattade och bläddrade i telefonerna bekymmerslösa, mätta och nöjda. Jag tänkte: *Undrar om de vet att någon betalar för allt det här?* Så jag sa lugnt:
Nå, barn från och med nästa månad kommer jag ta hyra av er.
Tystnad. Inte bara tystnad ett vakuum. Till och med kylslaget slutade surra. Hunden frös mitt i en rörelse, som om hon också försökte smälta nyheten.
Dottern var först att reagera:
Vilken hyra, mamma? Det är ju ditt hus!
Just därför, svarade jag. För det är mitt hus. Och min pension är så liten att om jag vill köpa något godare än bröd och te måste jag sälja TV:n. Ni tittar på Netflix, medan jag får nöja mig med repriser av nyheterna.
Sonnen, den självutnämnda familjens jurist, korsade armarna och förklarade med filosofisk min:
Mamma, barn betalar inte hyra till sina föräldrar. Det är mot naturen!
Mot naturen, sa jag, är när en trettioårig man fortfarande sover i samma rum där han en gång höll i sin nallebjörn och bad mig blåsa på soppan.
Han öppnade munnen för att svara, men stängde den igen. För vad finns det att säga?
Diskussionerna började, med gester och indignation. De slängde ur sig argument som vi är ju familj! och det här är utnyttjande!, medan jag svarade lugnt med det är elräkningen och det är maten ni äter upp. När jag nämnde elräkningen gjorde dottern till och med korstecknet.
Men jag lagar mat! utbrast hon, som om det var ett trumpetslag.
Lagar mat? undrade jag. Menar du den aromaris som var så rå förra veckan att till och med hunden vägrade äta den? Hon, förresten, äter ju strumpor.
Sonnen provade en annan taktik utpressning:
Då flyttar vi! Så står du här ensam!
Jag drog ett djupt andetag, rättade till glasögonen och log som en Buddha:
När tänker ni flytta, då? För det har jag hört i tio år nu.
Återigen tystnad. Dottern tittade ner i telefonen, hunden lade sig på golvet som en ovillig vittne.
Efter långa förhandlingar nästan på FN-nivå kom vi fram till en kompromiss: jag tar ingen hyra än. Men de betalar halva Wi-Fi-kostnaden och tar ut soporna varje dag.
En vecka har gått. Soporna står kvar, förstås. Antingen hoppas de att soppåsarna teleporterar sig till containerparken vid midnatt, eller så gör de kr
