Fadern såg blåmärket under dotterns öga och ringde ett samtal hans svärsons liv var förstört.
Moa stod i dörren och hälsade på sina föräldrar med sitt vanliga vänliga leende. Bara ett svullt, glänsande öga avslöjade det hon inte ville prata om.
“Mamma, allt är bra, bry dig inte om det,” sa hon snabbt när hon märkte moderns skarpa blick.
Eva Andersson suckade djupt. “Det är ditt val, min dotter. Du måste leva…”
Hennes far hälsade inte ens på svärsonen. Han gick långsamt till fönstret och stirrade ut i tomheten, som om han inte hörde dotterns mumlande om ett skåp och mörker.
“Jag bara… snubblade igår kväll. Kom igen, mamma, allt är bra med mig och med Henrik!”
Bra? Moa mindes precis vad som hänt. Henrik, alltid arg, hade inte bara skrikit på henne. När hon vågat säga att hon var trött på allt, hade han gripit hennes morgonrock så hårt att det knakade i bröstet.
“Vad, din slyna, minns du inte vem du har att tacka för att du lever?!”, vrålade han och skakade henne. “Har du glömt när jag hämtade dig från krogen när du sprang från mig till den där Niklas? Har du glömt vem som älskade dig, din idiot? Jag bar dig i mina armar!”
Och så ett hårt slag. Som mot en jämbördig. Stjärnor blixtrade för ögonen, smärtan vällde över henne… Och Henrik, som fortsatte skrika något vulgärt.
“Ja, dotter, jag förstår. Skåp… mörker,” muttrade modern, fast hon visste precis vad som hänt.
Och hon kände sig skyldig. Det var hon som tvingat Moa att gifta sig med Henrik! Hon som sett till att Niklas försvann ur dotterns liv, troende att han var en dålig påverkan.
“Din garderob verkar, av allt att döma, ha knytnävar,” sa Eva torrt och gav svärsonen en iskall blick.
Lars Ekman vände sig aldrig från fönstret. Han gick ut på balkongen för att röka. Till skillnad från sin fru hade han aldrig stöttat Henrik. Han verkade… distanserad. Egoistisk och ytlig. Ja, han kom från en rik familj lägenhet, bil, kontakter och framtidsutsikter. Men inuti var han rutten.
Och nu syntes ruttnaden ett blåmärke under dotterns öga.
Självklart kunde Lars ha tagit svärsonen i kragen och gett honom en ordentlig örfil. Men det skulle bara leda till bråk. Och han ville inte ens. Han höll sig tillbaka… Så han gick ut på balkongen.
Han visste hur han skulle lösa detta. Och han visste redan hur.
Han hade pratat länge i telefon därute…
Under tiden köpte Moa en kaffe åt sin mor, och de småpratade om ingenting. En halvtimme senare gick föräldrarna.
Henrik, som väntat sig skrik och konflikt, slappnade äntligen av. Han sjönk ner i soffan, öppnade en öl och log rentav. I hans huvud var föräldrarnas tystnad ett godkännande. Familj är familj, och blåmärken är livet. Ingen trampar någon på tårna. Klart!
“Se där, Moa, jag sa ju att allt skulle ordna sig!” sa han belåtet. “Dina föräldrar är normalt folk. Inte som du… Igår gick du ju på mig med anklagelser! Så jag festade, drack och vadå?”
Han tog en klunk öl och sträckte sig efter chipsen.
Glädjen varade inte länge.
Knappt en halvtimme senare hördes en bestämd knackning på dörren. Inte en ringning knackning. Fast och beslutsam. Ljudet fick Henrik att ställa ner glaset och stelna till.
Han gick till dörren, tittade i titthålet… och vitnade.
Niklas stod där. Hans rival. Moas ex. Samma man som nästan tagit henne till hustru men låtit henne gå. Snygg, lång, självsäker. I en dyr kavaj och med samma hånflin som fick kvinnor att darra och män att vilja slå honom.
“Vad vill du?” morrade Henrik och öppnade dörren en aning, bara för att visa sin irritation.
“Han backade,” sa Niklas lugnt och knuffade bara Henrik åt sidan med axeln.
Henrik vacklade som en trasdocka.
Moa reste sig från soffan, ögonen vidöppna.
“Niklas…”
“Så där ja, packa dina saker,” sa han kort. “Om du vill, går vi hem till mig. Om du vill, går vi till dina föräldrar. Men varför behöver du den här konkursen till man?”
“Vem kallar du konkurs, din idiot?” fräste Henrik men stod kvar i hörnet som om han var fastklistrad.
Han hade skäl att vara rädd för Niklas.
“Jag ringde dig, Henrik,” log Niklas. “Jag ville inte blanda mig, inte bry mig om ditt liv. Men när Moas far en riktig man, förresten ringde och sa att du slog henne… Då tog jag över.”
“Vad… vad snackar du om?” kraxade Henrik.
“Jag tog det inte så bokstavligt, förstås,” skrattade Niklas. “Men lokalerna du hyr för din klubb tillhör en vän till mig. En mycket god vän. Du kommer få ett avslag på förnyelse av hyreskontraktet. Förstår du? Det ligger redan på ditt kontor.”
Henrik sjönk ihop som en urdrucken citron.
“Sen räknade jag restskulden för sex månaders hyra. Minns du när de sa att hyran kunde höjas när klubben blev lönsam? Ja, den höjdes för ett halvår sen. Och papperen låg på ditt skrivbord du läste dem aldrig. Jag och Mikael väntade bara på att skulden skulle växa. Ränta på ränta… Förstår du? Nu har du en officiell skuld. En stor och obehaglig en. Ska jag nämna beloppet?”
Niklas böjde sig fram:
“Och jag vet att du inte har en krona att betala med. Du borde druckit mindre och jobbat mer.”
Henrik sjönk ner i stolen som en våt trasa.
“Det här… det här är en fälla!” stammade han. “Du… du la dit mig!”
“Tänk vad du vill,” ryckte Niklas på axlarna. “Du kan stämma mig. Men din advokat har sagt upp sig. Eller fick du sparka honom? Vem ska försvara dig nu? Din bartender med näspiercing?”
Henrik ville säga något men gapade bara.
“Moa, kom nu. Du behöver inte ta med dina grejer. Jag köper allt du behöver. Det du har här… förtjänar du inte. Bara skräp från loppis.”
“Niklas, vänta,” sa Moa, förvirrad. “Allt händer så… snabbt. Jag förstår inte…”
“Snabb är när du får ett slag i ansiktet och ändå hittar ursäkter för den som slog dig. Allt annat är för långsamt.”
Niklas sträckte fram handen, och hon tog den.
“Har ni blivit galna allihop?” vrålade Henrik. “Det här är mitt hem! Min fru!”
“Fru?” frågade Niklas. “Så du
