Den dagen kom en kvinna till mig som jag inte sett på minst fem år. Tamara Nilsson. Hos oss i Ådalen kallade vi henne i smyg för “generalskan”. Inte för att hon var gift med en militär, nej, utan för hennes hållning, för den stickande blicken som var skarpare än något skalpell, och för den stolthet som kunde omgärda hela vår by tre gånger, som ett staket. Hon gick alltid med rak rygg, hakan höjd, som om hon inte trampade i vår bygyttja utan på ett slottsparkett. Och hon umgicks inte med någon, bara en nick över axeln så var samtalet slut.
Men nu stod hon i dörren till mitt sjukstuga. Som en annan människa. Ryggen var kanske rak av gammal vana, men i ögonen låg en jagad sorg. Hon hade dragit sin brokiga halsduk ända ner till ögonbrynen, som om hon ville gömma sig. Tvekade, vågade inte kliva över tröskeln.
“Kom in, Nilsson”, sa jag vänligt. “Varför stå här och dra in kylan? Jag ser att det inte är huvudvärkstabletter du behöver.”
Hon kom in, satte sig på pallen vid spisen, händerna vilande på knäna. Händerna som alltid varit så välvårdade nu var huden torr, sprucken, fingrarna darrade lätt. Hon teg. Och jag pressade henne inte. Hällde upp mitt te, med mynta och lindblom. Ställde det framför henne på bordet.
“Drick”, sa jag. “Det värmer själen.”
Hon tog koppen, och i hennes ögon blänkte tårar. De rann inte, nej, stoltheten höll dem tillbaka, men de stod där, som vatten i en brunn.
“Jag är så ensam, Svensson”, pustade hon till slut, och hennes röst var främmande, bruten. “Jag orkar inte mer. Jag vrickade handen för några dar sen, bröt den inte, tack och lov, men den värker, den satan, så jag kan varken bära ved eller hämta vatten. Och ryggen gör så ont att jag varken kan andas eller stöna.”
Och hennes klagan flöt som en vårflod, grumlig och bitter. Jag satt, lyssnade, nickade, men det var inte hennes nuvarande elände jag såg det var det som hände för fem år sen. Jag mindes hur skratt ekade i hennes hus, det prydligaste i hela byn. Hennes enda son, Viktor, stilig och arbetsam, hade fört hem sin fästmö. Lova.
Flickan var som en tyst ängel. Viktor hade hämtat henne från stan. Ögonen klara, troende. Håret ljust och flätat i en tjock fläta. Händerna vana vid arbete, även om de var smala. Varför Viktor tyckte om henne var uppenbart. Men varför Tamara inte stod ut med henne det förstod ingen i byn.
Och ändå. Redan från första dagen hade Nilsson ätit upp henne med blicken. Satt inte rätt, tittade inte rätt. Hennes kålsoppa var, hör här, inte röd nog, och golven inte rengjorda ordentligt. Lagade hon saft “slösar socker, slöserska”. Rensade hon trädgården “ryckte upp all nässla till soppan, klantiga”.
Viktor försvarade henne först, men gav sedan upp. Han var ju mammas pojke, hade levt hela sitt liv under hennes vingar. Pendlade mellan dem som en aspbläd i vinden. Och Lova teg. Bara blev magrare och blekare för varje dag. Jag mötte henne en gång vid brunnen, och hennes ögon var blanka av tårar.
“Varför står du ut, flicka lilla?” frågade jag.
Hon log bittert.
“Vart skulle jag ta vägen, faster Inga? Jag älskar honom. Kanske vänjer hon sig vid mig, kanske blir det bättre…”
Det blev inte bättre. Sista droppen var en gammal broderad duk som Tamaras mor hade gjort. Lova hade tvättat den lite för hårt, och mönstret hade bleknat. Oj, vad det blev av skrik då… Det hördes över hela gatan.
Samma natt gick Lova. Tyst, utan ett ord. Nästa morgon blev Viktor som galen, letade efter henne, och kom sedan till sin mor med torra, hemska ögon.
“Det är du, mamma”, sa han bara. “Du förstörde min lycka.”
Och han åkte också. Ryktet sa att han hittade sin Lova i stan, de gifte sig, fick en dotter. Men till sin mor inte ett steg. Inte ett ord, inte ett samtal. Som om allt var avslutat.
Tamara spände sig först. “Och tack för det”, sa hon till grannarna. “Jag behöver ingen sådan svärdotter, och min son är väl ingen son om han byter ut sin mor mot en kjol.” Men hon åldrades på en gång, föll ihop. I sitt perfekta, rena hus, rent som en operationssal, blev hon ensam. Och nu satt hon framför mig, och all hennes stolthet, all generalsvärdighet, hade fallit av som skal från en lök. Allt som fanns kvar var en gammal, sjuk, ensam kvinna. En bumerang flyger inte av ondska den följer bara sin bana och återvänder till den som kastade den.
“Ingen behöver mig, Svensson”, viskade hon, och en ensam, torr tår rann nedför kinden. “Jag skulle kunna hänga mig.”
“Det är synd att säga så, Nilsson”, svarade jag strängt, medan medlidande slet i mig. “Livet är till för att leva, inte för att ge upp. Låt mig ge dig en spruta, så släpper ryggen. Sedan får vi se.”
Jag gav henne sprutan, smorde hennes rygg med en stark salva. Hon livades lite till, rätade på axlarna.
“Tack, Svensson”, sa hon. “Jag trodde inte jag skulle få någons vänlighet igen.”
Hon gick, och jag kände en tyngd i hjärtat. Jag kan bota sjukdomar, men det finns sjukdomar utan piller eller sprutor. Den sjukdomen heter ensamhet. Och den enda läkedomen är en annan människa.
Jag funderade i några dar, kände mig orolig. Sedan hittade jag, genom bekanta i centralorten, Viktors telefonnummer. Händerna skakade när jag slog numret. Vad skulle jag säga? Hur börja? Men han svarade, och rösten var densamma, bara mognare, med en skrovlighet.
“Viktor, hej”, sa jag. “Det är Svensson från Ådalen. Stör jag?”
Han teg i en halv minut. Jag trodde han lagt på.
“Hej, faster Inga”, svarade han till slut. “Har något hänt?”
“Ja, min gosse”, suckade jag. “Din mor är helt ensam. Hon håller på att ge upp. Hon är sjuk, men visar det inte. Stoltheten, du vet…”
Han teg igen. Jag hörde hans fru, Lova, fråga något tyst. Sedan kom hennes röst, lika mild som förr, men nu stark och säker:
“Ge hit, jag pratar.”
“Hej, faster Inga! Hur är det med henne? Är det allvarligt?”
Och jag berättade allt. Utan att hålla tillbaka. Om handen, om ryggen, om tårarna i hennes ögon. Lova lyssnade utan att av
