»Pappa, jag ska äta så lite. Skicka mig inte till barnhemmet.« Så bad den lilla flickan medan hon torkade tårarna ur ögonen.
I en liten by, där gatorna låg täckta av damm och husen stod tätt ihop, bodde en vanlig svensk familj. Viktor och Anna två människor som sett mycket i livet. De var inte rika, men de svalt heller inte. Deras dagar fylldes av hårt arbete på åkrarna, omtanke om barnen och vardagens små sysslor. Deras liv verkade fulländat tills allt plötsligt förändrades.
Anna fick veta att hon väntade ett barn till.
Viktor var en praktisk och beräknande man. För honom var det ofattbart att utöka familjen när de knappt klarade av att försörja de tre barn de redan hade. Pengarna räckte knappt till det nödvändigaste, och nu skulle ytterligare en mun mättas.
»Anna, har du tappat förståndet? Du är fyrtiotre! Vi klarar knappt de vi har, och nu…« Viktor sökte efter ord för att uttrycka sin besvikelse.
Men Anna var orubblig. Hon kände att detta barn måste födas. För henne var beslutet djupt personligt, bortom all förnuftig reson.
När Elsa kom till världen åkte Viktor inte ens för att hämta Anna från sjukhuset. Flickans födelse föreföll honom som en obetydlig händelse i hans liv. När han kom hem såg allt ut som förut bara att det nu fanns ännu en liten flicka i huset, som nästan genast försvann i skuggan av de andra barnen.
»Viktor, titta vilken vacker liten flicka!« Anna såg på sin nyfödda med kärlek, men i makens ögon fanns ingen värme.
Den yngsta dottern växte upp i skuggan av sina syskon och en kall fader. Systrarna och brodern lade knappt märke till henne. Anna försökte ge Elsa allt hon kunde, men hennes krafter var inte oändliga. Ofta satt flickan ensam med sina tankar och undrade varför hennes far, som hon så gärna ville vinna erkännande från, inte såg henne.
Elsa drömde om att om hon gjorde något särskilt, skulle fadern äntligen lägga märke till henne. Till och med som sexåring hoppades hon att han skulle leka med henne eller åtminstone säga något. Hon följde honom med blicken när han pratade med de andra barnen, men han vek alltid undan.
»Pappa, titta vilka bär jag plockat!« ropade Elsa en dag när hon kom springande med en korg full av hallon.
Men Viktor rynkade bara pannan: »Ställ dem på bordet. Jag har inte tid.«
En dag, när Elsa var sex år, gick hon med sin mor i skogen för att plocka svamp. Glad samlade hon faderns favoritsvampar och drömde om att de skulle äta middag tillsammans som en familj. Hon trodde att hon på så sätt kunde vinna hans uppmärksamhet.
Men ödet hade andra planer. Ett oväder bröt plötsligt ut. Anna, som skyndade hem, snubblade över en rot och föll. Elsa, skräckslagen, tappade sin hink med svamp och sprang hemåt.
»Pappa, mamma har ramlat!« skrek hon, flämtande av ansträngningen.
Viktor satt vid bordet och reagerade knappt.
»Mamma reser sig inte!« upprepade Elsa och pekade mot skogen.
Familjen skyndade till platsen. När de kom fram låg Anna orörlig. Läkarna meddelade senare att hon dött omedelbart efter att ha slagit huvudet mot en stubbe.
Efter den dagen förändrades Elsas liv för alltid. Viktor, efter att ha begravt sin hustru, började skylla allt på sin yngsta dotter.
»Det är ditt fel!« skrek han åt Elsa när hon grät i ett hörn. »Du dödade henne!«
De äldre barnen, som stödde sin far, krävde att han skulle »bli av« med den skyldiga. Omgiven av hat och anklagelser kände Elsa hur hennes värld föll samman. Hon förstod inte varför ingen älskade henne eller varför hela familjens smärta riktades mot just henne.
»Pappa, kör iväg henne! Hon är skuld till att mamma är borta«, envisades den äldsta systern med en bitter blick.
När Viktors mor, som bevittnat detta, tog Elsa till sig, kände flickan en lättnad. Men snart insåg hon att hon inte var välkommen där heller. En dag hörde hon av en händelse ett samtal mellan farmodern och fadern.
»Hon har ingen plats hos oss, mamma«, sa Viktor. »Du är inte ung längre att ta hand om ett barn till är för mycket.«
Elsa stod som förstenad bakom dö
