Han kallade henne för en eländig piga och gick till en annan. Men när han kom tillbaka, fick han en oväntad överraskning.
Catarina hade alltid hört samma fras från mormor och mamma: “I den här familjen har kvinnorna aldrig tur i kärleken.” Mormor blev änka vid tjugotvå, farmor förlorade sin man i fabriken, och mamma blev ensam med en bebis när Catarina inte ens var tre år. Hon trodde inte på förbannelser, men djupt inom sig väntade hon sig att hennes kärlek också skulle sluta i smärta. Trots det drömde hon, mot sin vilja, om ett hem, en man, barn värme.
Hennes blivande man, Rolf, träffade hon på fabriken där hon jobbade som packerska. Han var på en annan avdelning, men de åt lunch i samma kafeteria. Så började deras kärlek. Allt gick fort: några träffar, ett frieri, bröllop. Rolf flyttade in i hennes tvårummare, ärvd från mormor. Mamman var redan borta. Först var det lugnt: första barnet kom, sedan det andra. Catarina gjorde sitt bästa: lagade mat, städade, uppfostrade barnen. Mannen jobbade, tog hem pengarna, men kom allt mer sällan hem, och samtal blev sällsynta.
När Rolf började komma sent från jobbet, utmattad, med främmande parfym på skjortan, förstod hon. Hon frågade inte, rädd att bli ensam med två barn. Men en dag brast det:
“Tänk på barnen, snälla. Jag ber dig.”
Han svarade inte. Bara en kall blick. Inga förklaringar. Inga skrik. Nästa morgon serverade hon frukost, men han rörde den inte.
“Du duger bara som piga”, sa han med avsky.
En vecka senare packade han och gick.
“Lämna oss inte, snälla!” skrek hon i korridoren. “Barnen behöver sin pappa!”
“Du är en eländig piga”, upprepade han och gick. Barnen hörde. De två små, sittande på soffan arm i arm, förstod inte: vad hade de gjort fel? Varför lämnade pappa dem?
Catarina lät sig inte knäckas. Hon levde för dem. Jobbade som städerska, tvättade trappor, bar hinkar, lärde barnen läsa och tvättade för hand när maskinen gick sönder. Barnen växte snabbt och hjälpte till. Hon glömde sig själv, sina drömmar. Men ödet kan överraska.
En dag i affären tappade hon en tepåse. En man tog upp den och log:
“Behöver du hjälp med kassarna?”
“Det behövs inte”, svarade hon distrait.
“Jag hjälper dig ändå”, sa han och tog hennes påsar.
Han hette Johan. Han började dyka upp i affären varje dag, sedan följde henne hem, tills han en dag kom till hennes hus och hjälpte till att städa. Barnen var misstänksamma, men han var snäll, tålmodig. Vid första middagen tog han med en tårta och vita rosor. När den äldre sonen skämtade:
“Spelade du basket?”
Skrattade han:
“I skolan, ja. Det var länge sedan.”
Senare erkände han:
“Jag hade en olycka. Jag pratar långsamt, rör mig svårt. Min fru lämnade mig. Om du inte vill, förstår jag.”
“Om barnen gillar dig, stannar du”, svarade Catarina.
Han friade. Och bad om att få prata med barnen.
“Jag vill vara en riktig pappa.”
På kvällen förklarade hon för barnen. De kramade henne.
“Vår pappa gick och glömde oss”, sa den yngre. “Skulle vara najs med en pappa som stannar.”
Så blev Johan familj. Han lärde barnen att spela fotboll, hjälpte med läxorna, fixade hyllor, skrattade med dem. Huset fylldes av liv. Åren gick. Barnen blev män. Tomas blev kär och gick till Johan för råd. Då ringde det på dörren.
Där stod Rolf.
“Jag var en idiot. Ta mig tillbaka. Låt oss börja om…”
“Gå härifrån”, sa Tomas.
“Pratar du så till din far?!” skrek Rolf.
“Tala inte så till min son”, sa Johan bestämt.
“Vi behöver dig inte”, tillade den yngre. “Vi har redan en pappa.”
De stängde dörren. För alltid.
Catarina stod kvar och såg på de tre männen hennes beskyddare, hennes familj, som hon byggt med blod, svett och tårar. Och till slut var hon lycklig.
