Han kallade henne för en eländig piga och gick till en annan. Men när han kom tillbaka, fick han en oväntad överraskning.
Catarina har hört samma fras från sin mormor och mamma hela sitt liv: “I detta familj har kvinnorna aldrig tur i kärleken.” Mormor blev änka vid tjugotvå, mamma förlorade sin man i fabriken, och mamma blev ensam med en bebis när Catarina inte ens var tre år gammal. Hon trodde inte på förbannelser, men djupt inom sig väntade hon sig att även hennes kärlek skulle sluta i smärta. Trots sig drömde hon om ett hem, en man, barn… värme.
Hennes blivande man, Rikard, träffade hon på fabriken där hon arbetade som packerska. Han var i en annan avdelning, men de åt lunch i samma kafeteria. Så började deras kärlek. Allt gick fort: några träffar, en frieri, bröllop. Rikard flyttade in i hennes tvåa, ärvd från mormor. Mamman var redan borta. Först var det lugnt: första barnet föddes, sedan det andra. Catarina gjorde sitt bästa: hon lagade mat, städade, tog hand om barnen. Mannen arbetade, tog hem pengarna, men kom tillbaka allt mer sällan, och prat blev sällsynt.
När Rikard började komma sent hem från jobbet, trött, med främmande parfym på skjortan, förstod hon. Hon frågade inte, rädd att bli ensam med två barn. Men en dag exploderade det:
“Tänk på barnen, snälla. Jag ber dig.”
Han sa inget. Bara en kall blick. Inga förklaringar. Inga skrik. Nästa dag serverade hon honom frukost, och han rörde den inte.
“Du duger bara som piga”, sa han, med avsmak.
En vecka senare stack han. Packade väskorna och stängde dörren.
“Lämna oss inte, snälla!” skrek hon i hallen. “Barnen behöver sin pappa!”
“Du är en eländig piga”, upprepade han och gick. Barnen hörde. De två små, sittande på soffan, hand i hand, förstod inte: vad hade de gjort fel? Varför lämnade pappa dem?
Catarina lät sig inte knäckas. Hon levde för dem. Hon arbetade som städerska, skurade trappor, bar hinkar, lärde barnen läsa och tvättade för hand när maskinen gick sönder. Barnen växte snabbt och hjälpte till. Hon glömde sig själv, sina drömmar. Men ödet kan överraska.
En dag, i affären, tappade hon en påse te. En man plockade upp den och log:
“Behöver du hjälp med påsarna?”
“Det behövs inte”, svarade hon, disträ.
“Jag hjälper dig ändå”, sa han och tog hennes varor.
Han hette Johan. Han började dyka upp i affären varje dag, sedan följde han henne, tills han en dag kom till hennes hus för att hjälpa med städningen. Barnen var misstänksamma, men han var snäll och tålmodig. Vid första middagen tog han med en tårta och vita rosor. När den äldsta sonen skämtade:
“Spelade du basket?”
Skrattade han:
“I skolan, ja. Det var längesen.”
Senare erkände han:
“Jag hade en olycka. Jag talar långsamt, rör mig svårt. Min fru lämnade mig. Om du inte gillar det, förstår jag.”
“Om barnen gillar dig, stanna”, svarade Catarina.
Han friade. Och bad om att få prata med barnen.
“Jag vill vara en riktig pappa.”
På kvällen förklarade hon för barnen. De kramade henne.
“Vår pappa stack och glömde oss”, sa den yngste. “Det vore kul med en pappa som stannar.”
Så blev Johan en del av familjen. Han lärde barnen att spela fotboll, hjälpte dem med läxorna, fixade hyllor, skrattade med dem. Huset fylldes av liv. Åren gick. Barnen blev män. Tomas blev kär och bad Johan om råd. Då blev det en ringning på dörren.
Där stod Rikard.
“Jag var en idiot. Ta tillbaka mig. Låt oss börja om från början…”
“Stick”, sa Tomas.
“Pratar du så till din far?!” skrek Rikard.
“Tala inte så till min son”, sa Johan, bestämt.
“Vi behöver dig inte”, tillade den yngste. “Vi har redan en pappa.”
De stängde dörren. För alltid.
Catarina stod kvar, såg på de tre männen hennes beskyddare, hennes familj, som hon byggt med blod, svett och tårar. Och till sist… var hon lycklig.
