Okej, så här är det: Erik vägrade gifta sig med sin gravida flickvän. Hans mamma stödde honom, men pappa tog framför allt framtida barnet i försvar.
Erik vägrade alltså gifta sig med den gravida tjejen. Mamman höll med honom, men pappa reste sig och försvarade det ofödda barnet.
“Pappa, jag har nyheter. Grannflickan, Elin hon är gravid. Det är mitt”, sa Erik så fort han kom in i huset.
Hans pappa, Gustav, stannade till ett ögonblick och svarade sedan lugnt:
“Då gifter du dig med henne.”
“Skämtar du? Jag är för ung. Det här är inte rätt tid för familj, dessutom har vi inte ens varit ihop på riktigt”
“På riktigt?” Pappa skrattade torrt. “När det gällde att springa efter henne var du man nog, men nu när det är dags att ta ansvar är du plötsligt ett barn. Jaha.” Utan att säga mer ropade han på sin fru: “Birgitta! Kom hit!”
Birgitta kom in i köket och torkade händerna på förklädet:
“Vad är det som händer?”
“Tja. Vår son har gjort Elin, grannens flicka, gravid och nu vill han inte gifta sig. Och han” Erik försvann uppför trappan.
Birgitta verkade inte ens förvånad. Hennes ansikte blev allvarligt:
“Och han har rätt. Varför ska han ta hem första bästa tjej? Unga tjejer nu för tiden är listigade hittar någon med pengar, blir gravida, och sen är det ‘gift dig’. Sen visar det sig att barnet inte ens är hans. Han borde göra ett DNA-test. Och hur som helst kan vi inte tvinga Erik, han är fortfarande ung. Han är en man, det var inte lätt att motstå. Men vi behöver inte försörja andras barn.”
Gustav drog ett djupt andetag och sa lågt:
“Och om det verkligen är hans barn?”
“Även om det är det? Är vi tvungna att ta ansvar? Säg åt honom att göra testet, sen får vi se.”
Hon vände ryggen till och gick tillbaka till köket, lämnande Gustav ensam med sonen.
“Du vet, jag var ung en gång också”, började han. “Jag gillade en tjej, men gifte mig med en annan. Inte av kärlek, utan av plikt. För att vara en man handlar inte bara om passion, utan om val och konsekvenser. Din mamma var gravid. Jag visste inte om jag kunde älska henne, men jag visste en sakbarnet var inte skyldigt för något. Mitt blod, mitt ansvar. Och vet du vad, Erik? Trots allt har jag aldrig ångrat att jag stannade.”
Tre månader gick. DNA-testet gav ett klart svar: med 99,9% sannolikhet var Erik pappan till Elins barn.
“Nå?” fräste Birgitta när Gustav lade pappret framför henne. “Ja, det är hans barn. Men det betyder inte att Elin ska flytta in här. Hon kommer inte över tröskeln. Det har jag sagt!”
Erik satt tyst och tittade inte på sin pappa. I hans ansikte syntes valethan stod på mammas sida. Han knöt nävarna men sa inget.
Gustav reste sig långsamt från bordet:
“Nu när ni båda har tagit ert beslut, så lyssna på mitt.”
Hans röst var låg men bestämd:
“Så länge jag lever ska mitt barnbarn inte sakna något. Jag köper en tomt, bygger ett hus, och hanmitt barnbarnska få allt jag har byggt upp. Och ni två kan glömma min hjälp. Jag vägrar vara med om den här skammen. Erik, från och med idag är du inte längre min son. Allt jag äger går till barnet. Ni får inte en krona av mig.”
Birgitta exploderade:
“Är du galen? Tänker du göra din egen son arvlös?!”
Gustav svarade inte. Han vände sig om och gick, ignorerade skriken och svordomarna. Erik stod kvar mitt i tystnaden, knappt troende vad hans pappa just sagt. Men han visste en sak: om Gustav sa det, så menade han det.
