**Dagbok**
Klockan fyra på morgonen började en hund skälla bakom husen. Vid fem-tiden blev skällandet alltmer ihållande. Folk vaknade för att gå till jobbet, irriterade av den plötsliga oväsendet. Halv sex började grannarna lämna sina hem, trötta men ändå nyfikna på vad som pågick.
De första som kom ut var en man och en kvinna, troligtvis ett par. De beslöt sig för att undersöka orsaken till uppståndelsen. När de närmade sig garaget fick de syn på hunden. Den stod och skällde oavbrutet, med nosen riktad mot husraderna. Bakom den låg en man på marken. Paret skyndade fram och förstod att hunden försökte kalla på hjälp.
Ju närmare de kom, desto mer intensiva blev skallen. Det var en schäfer, en allvarlig och reserverad hund. Kvinnan, som hette Linnea, föreslog att de skulle ringa efter en ambulans.
Ambulanspersonalen kom snabbt. När de steg ur varnade Linnea dem för hunden. Men när de närmade sig den skadade mannen tystnade hunden genast. Den gick fram till sin ägare och satte sig bredvid honom, lugn och alert.
Sjukvårdarna böjde sig försiktigt ner, med ena ögat på hunden. Mannen, ung, kanske 35 år, hade en allvarlig bukskada och blödde kraftigt. De gjorde första hjälpen under hundens vaksamma blick.
En liten folksamling hade börjat bildas på ett säkert avstånd. Ingen vågade gå närmare.
En av ambulanspersonalen hämtade en bår. De lyfte försiktigt upp mannen, men kunde inte ta med sig hunden. Den stirrade på dem, men reglerna var tydliga. Ambulansen körde långsamt iväg, och hunden sprang efter, tappade ibland bort den men hann ändå ikapp.
Vid sjukhuset stannade ambulansen vid grindarna. Vakten lyfte bommen, men hunden stannade tvärt.
Det är den skadade mannens hund, förklarade ambulansföraren.
Och vad ska jag göra med den? muttrade vakten innan han skrek: Stanna! Ner! Sitt!
Schäfern tvekade men lydde. Den satte sig framför ingången och såg ambulansen försvinna. Efter en timmes väntan lade den sig ner vid muren, utan att störa trafiken.
Vakterna höll ett öga på den till en början, men när de märkte att den inte tänkte bryta sig in, ignorerade de den mestadels.
Vad ska vi göra med den? frågade en.
Inget. Om den vill stå där, låt den.
Men om ägaren dröjer?
Den är smart. Den går nog snart.
Stackars kräk. Ska vi ge den mat?
Om du gör det, skapar du bara problem.
Hunden betraktade dem uppmärksamt.
Fyrtio minuter senare kom en av vakterna tillbaka med nyheter.
Mannen är opererad. Han ligger på intensiven, men är stabil. Jag hämtade lite mat till hunden.
Han ställde ner en tallrik med en korv och en skål vatten under ett träd. Hunden stirrade men rörde sig inte.
Kom igen, ät. Du kan dricka. Vakten försökte komma ihåg några kommandon.
Hunden reste sig men tvekade. Den tittade på mannen, maten och grindarna, innan den satte sig igen.
Som du vill.
Sakta närmade sig hunden skålen och började dricka.
En vecka senare låg ägaren, som hette Erik Lundberg, på en vanlig avdelning och tillfrisknade. Han saknade sin hund men visste inte hur han skulle få reda på var den var.
De hade varit tillsammans sedan Erik lämnat armén efter en skada. Tillsammans hade de tjänat och tillsammans återvänt till det civila livet. Han hoppades att den smarta hunden skulle klara sig.
Under tiden hade schäfern flyttat sig under ett träd, fortfarande med blicken mot sjukhusgrindarna. En av vakterna hade börjat mata den och fick en idé.
Efter sitt skift gick han upp till Eriks rum.
God dag. Är det herr Lundberg?
Ja. Vad gäller det?
Jag jobbar som vakt här. Din hund väntar fortfarande utanför. Vi har gett den mat, men den vägrar lämna platsen.
Erik log och slöt ögonen.
Jo, det är min Nova. Vi tjänstgjorde tillsammans. Hon är väldigt intelligent.
Det har vi märkt, skrattade vakten lättat. Vill du att jag ska säga något till henne?
Erik tog en pappersnäsduk, gnuggade den mot händerna och ansiktet.
Ta den här. Ge den till Nova. Hon kommer att förstå.
Vakten räckte över näsduken till hunden. Den luktade länge på den innan den tog den under trädet och lade sig på den.
Under de följande dagarna väntade Nova. Och när Erik äntligen kunde lämna sjukhuset var deras glädje oerhörd. De hade gått igenom mycket tillsammans och nu visste de att väntan hade varit värd det.
Och hon väntade.
