**Dagboksanteckning**
Jag var jour den natten när hon kom. Eller, egentligen kom hon inte hon bara dök upp vid ingången till förlossningsavdelningen. Gravida, blek, med ögon som visade smärta och en tyst bön om hjälp.
Hon satt på en bänk i korridoren, höll om sin mage och rörde sig knappt. Hon hade inga papper, inga tillhörigheter, inte ens ett namn vi kunde registrera henne under.
Kollegorna viskade: “Vad gör vi med henne? Vart skickar vi henne?” Barnmorskans chef viftade bara med handen som om hon menade att det inte fanns tid att ta hand om detta.
Jag var på väg att gå fram när doktor Erik Lundgren kom in i korridoren. Han stannade till när han fick syn på henne. Hans blick blev tung och nästan tom, som om han inte såg en patient utan en spökbild från förr.
“Vem är hon?” frågade han lågt, men ingen svarade.
Doktorn gick fram, böjde sig ner framför henne och såg henne rakt i ögonen. Jag såg hur hans ansikte förändrades först förvirring, sedan… igenkännande.
“Ge henne ett rum genast,” sa han skarpt, utan att ens titta på oss.
Jag märkte att hans blick fastnade på ett nött silverhalsband hon hade om halsen. Sedan mumlade han plötsligt:
“Herregud… kan det verkligen vara… hon?”
Doktorn reste sig och, utan ett ord, ledde kvinnan till ett tomt rum. Dörren stängdes direkt efter dem.
Vi såg på varandra jag hade aldrig sett honom sådan. Vanligtvis kall och kontrollerad, men nu… i hans rörelser fanns brådska, och i hans ögon oro.
Några minuter senare tog jag in en dropp till rummet. Hon satt på sängen, och han talade lågt, nästan viskande. Jag hörde bara enstaka ord: “då… hann jag inte fram… förlåt mig…”
Hon vände bort blicken och knöt halsbandet i handen.
När jag satte upp droppet kände jag spänningen i rummet. Kvinnan teg, men i hennes ögon fanns något bekant… jag förstod inte vad.
“Du vet att allt blir annorlunda nu,” sa doktorn lågt, och i hans röst hördes inte läkarens stränghet, utan en personlig smärta.
Hon nickade utan att lyfta blicken.
“Doktorn, ursäkta,” kunde jag inte låta bli att fråga, “vem är hon?”
Han såg på mig som om han vägde varje ord. Sedan suckade han djupt.
“Hon är min syster.”
Jag höll på att tappa droppet.
“Men… du sa att du inte hade någon familj…”
“Jag var tvungen att säga så,” avbröt han. “Vi tappade kontakten för mer än tio år sedan. Hon försvann…”
Jag frågade inte mer. Men när jag lämnade rummet förstod jag: deras historia var mycket mer komplicerad än en systers återkomst.
