Du verkar inte riktigt känna till dagens ungar!
Hej, Gunilla, jag såg att du höll på i trädgården, så jag tänkte jag skulle hälsa på, sa Karin Persson medan hon stod och trampade vid grinden.
Hon och Gunilla Andersson bodde i varsin ände av byn. Karin och hennes make, Viktor, bodde nära ån, medan Gunilla bodde närmare skogen.
Tidigare hade de knappt pratat med varandra det fanns ju gott om grannar. Men nu hade grannarnas barnbarn redan vuxit upp. Den här sommaren skulle Karins son och hans fru skicka sina barnbarn, Filip och Elias, på en hel månad. De hade tröttnat på att vara instängda i stan, sa de.
Förr hade sonens familj haft det bättre ställt och alltid åkt på semester utomlands. Nu hade situationen förändrats, och plötsligt kom de ihåg att mor och far bodde vid naturen, nära ån. De bestämde sig för att inte bara komma på en helg, som de ibland gjorde, utan att låta pojkarna stanna en hel månad.
Men mamma, de kommer inte alltid överens, varnade deras son Niklas. Elias, som är tretton, tror att han är vuxen. Filip vill inte lyda honom, så de bråkar hela tiden!
Jaså, tror du inte att vi klarar av våra egna barnbarn? Kom bara hit, vi löser det, sa Karin muntert. Men när hon lagt på luren, började hon tvivla. Barn nu för tiden är inte som förr. Ibland vet man inte ens hur man ska bemöta dem. De har bara varit här för korta besök tidigare. Hur skulle de bete sig nu? Det kändes nästan skrämmande tänk om hon inte klarade av dem?
Viktor, hennes man, var en sträng typ som inte tålde olydnad. Bråk behövde de inte.
Så Karin tänkte att det var bäst att vara förberedd. Hon gick över till Gunilla, vars barnbarn var ungefär i samma ålder.
Själv mindes Karin att barn behöver ha något att göra. Då blir det färre problem, och om de blir kompisar så vore det ännu bättre.
Kom in, Karin! ropade Gunilla när hon såg grannen. Vad får mig den äran?
Jo, barnbarnen ska komma hit en hel månad, och dina pojkar är väl ungefär i samma ålder? Vi borde låta dem träffas. Om de blir vänner blir det bra för alla, föreslog Karin.
Du verkar inte riktigt känna till dagens ungar! skrattade Gunilla. Är du inte rädd för att ha dem här så länge? Mina barnbarn tog verkligen på nerverna, och min man ville nästan skicka hem dem. Men ja, eftersom jag sagt ja, så får du väl ta med dem hit. Vad annars kan vi göra? De är ju våra barnbarn!
På helgen kom sonen Niklas med sin fru Lina och deras söner, Filip och Elias.
Pojkarna hade vuxit, och det syntes att de var glada att träffa morfar och mormor. Karin kände en lättnad.
Vad var det Gunilla hade oroat sig för? Det var kanske hennes pojkar som var ouppfostrade. Här hade de ju två artiga och väluppfostrade barn! Och de gick bra i skolan också inget att oroa sig för.
Mamma, ring om det blir något problem, jag ska prata med dem, sa Niklas när de åkte. Men Karin viftade avvärjande. Sluta nu, Niklas, tror du vi inte kan uppfostra barn eller?
På kvällen var Filip och Elias svåra att få till ro. De fick sova i Niklas gamla rum. Men närvaron på en ny plats gjorde dem uppspelta, och de kunde inte somna. De pratade högt och rörde omkring sig så att till och med farfar Viktor blev irriterad.
Varför sa du ja till det här, Karin? De behövde ju inte komma hit!
Men på morgon var det omöjligt att väcka barnbarnen.
Det var nästan lunchtid, och de sov fortfarande!
Mormor, låt mig sova lite till, muttrade Elias.
Och Filip sov så djupt att han inte ens hörde honom.
Hur länge ska ni sova?! utbrast Karin irriterat.
Sen upptäckte hon att det låg något på golvet. Hon tittade närmare och blev chockad.
Deras telefoner låg slängda på golvet!
Har ni suttit uppe och spelat hela natten? Så här går det inte! Jag tar telefonen ifrån er, hör du det!
Elias hoppade genast upp.
Ge tillbaka den! Den är inte din! Mamma tillåter det!
Då ringer jag henne och frågar vad hon tillåter! sa Karin. Elias backade och lämnade telefonen, men han var sur och smällde i dörren. Ring du då!
I två timmar kom de inte ut. Viktor var på väg in för att säga sitt varför var de på dåligt humör redan första dagen? Men till slut kom de ut, båda två i dåligt sinn
