Svångremmen. Min svärmor körde ut mig med mitt barn på armen. Men hon kunde aldrig ana…
Mischa somnade äntligen vid tre. Jag satt på sängkanten, stel i en obekväm ställning armen domnade, axeln värkte, men jag vågade inte röra mig. Tandvärk hans tandkött var rött, han förde ständigt nävarna till munnen och grät så att hjärtat bröts i två delar.
Det kändes som om han inte sovit på en evighet. Försökte jag lägga honom i vaggan vaknade han genast, som om han anade min flykt. Bara sju månader gammal, och jag hade redan levt ett helt nytt liv. Kärlek, smärta, ångest, lycka allt virat ihop sig till en knut som nu inte gick att lösa.
När hans andetag blev jämna reste jag mig försiktigt. I fönstret mittemot lyste ett ljus någon i vår nio-våningars betonglåda var också vaken. Jag undrade ofta vem det var en annan utmattad mor? En gammal man som inte kunde sova? Ett kärande par? Förr drömde jag om att Erik och jag skulle köpa en egen lägenhet, där jag kunde se ut över min egen gård. Men drömmen hade upplösts som rök i vinden.
Tre år som kassörska på “Livs” och alla mina besparingar var borta. Först kontantinsatsen till ett lån vi aldrig fick. Sedan renoveringen i den här lägenheten, där vi bodde med Gunilla, Eriks mor. “Det blir mysigare”, sa han. Men mysigare blev det bara för dem.
Sedan jag klev över tröskeln med min väska och en dum förhoppning om ett lyckligt liv, hade jag aldrig känt mig hemma.
“Det ordnar sig”, lovade Erik för ett och ett halvt år sedan. “Vi gifter oss till sommaren”, sa han innan jag blev gravid. “Vi väntar lite”, viskade han när Mischa föddes. Jag nickade. Trodde. Väntade. Men ett stämpel i passet verkade plötsligt onödigt för honom.
Gunilla skramlade varje morgon med nycklarna i hallen på väg till sin redovisningsjobb. Jag kallade henne “dvärgspetsen” i mina tankar liten, gnällig, med näsan ständigt i vädret. Med mig talade hon endast när nödvändigt, som om jag inte var mor till hennes barnbarn, utan tillfälligt hjälpfolk. När jag lagade mat fnös hon: “Du kan inte hantera matvaror”. När jag tvättade: “Det där är dyra kläder”. Men alltid med ett giftigt leende.
“Lotta, du kunde städa golvet”, sa hon på min enda lediga dag. “Lotta, jag köpte kvarg till Mischa”, tillade hon, fast jag aldrig tog emot hennes matvaror.
Hennes rum låste hon. I vår frånvaro gick hon igenom våra saker. En gång hittade jag henne rotande i min garderob. “Letade efter en handduk”, sa hon utan minsta skam.
I köket särskild ordning. Hennes tallrikar separat, våra separat. Hennes stekpanna, hennes kastrull, hennes visp. Inget gemensamt. När Erik arbetade sent åt jag i mitt rum hellre än att sitta vid samma bord som henne.
Ändå klarade vi oss på något sätt dag efter dag, månad efter månad. Före Mischas födsel kunde jag ännu fly till jobbet, till vänner, bara gå en promenad. Men nu? Med barnet på armen, tre hundra kronor i plånboken och barnbidraget på kortet.
Jag stängde dörren tyst och gick ut i hallen. Törstig, huvudet dunkade av sömnbrist andra natten i rad. Igår vaknade Mischa vid halv två och somnade först vid fem. Och klockan tio på morgonen var jag på benen igen. Jag rörde mig som en zombie, ögonen som om de var fulla med sand.
I köket lyste lampan. Gunilla var fortfarande vaken. Jag tänkte bara hämta vatten och gå, men hann inte ta ett steg.
“Är du uppe än?” svärmor vände sig om. “Sitter du i telefonen igen, jag såg ljuset under dörren.”
“Mischa sover dåligt”, svarade jag. “Han får tänder…”
Hon fnös. I det ljudet låg allt misstro, antydan att jag bara latade mig, och “på min tid jobbade jag och uppfostrade barn samtidigt”.
“Kan du vara tyst?” bad jag, ryckande till av tallrikarnas skrammel. “Mischa somnade precis.”
Något blixtrade till i hennes ögon. Hon vände sig abrupt mot diskhon, böjde sig fram, och sedan…
Sedan vände hon sig mot mig. Ansiktet förvridet, ögonen smalnade. Hon slamrade ner en kopp på bordet.
“Tyst?” frågade Gunilla. “Ska jag gå på tå i mitt eget hem?”
Jag stödde mig mot dörrposten. Sju månader utan sömn. Sju månader i dessa tio kvadratmeter, där varje steg var som att gå på minfält.
“Jag bad bara att inte skramla med disk”, sa jag lågt.
“Eller så kan du inte få barn att sova?” svärmor korsade armarna. “Jag uppfostrade två. Inga problem med tänder. Och de sov som änglar.”
Jag bet ihop. I rummet sov min son, och här, i detta pyttelilla kök, hotade en storm. Vad jag än sa skulle det bli fel. Tystnad medgav att jag var en dålig mor. Invände startade en skandal.
“Jag ville bara ha vatten”, muttrade jag och tog ett steg mot diskhon.
“Självklart”, Gunilla rörde sig inte. “Du vill alltid ‘bara’ något. Vila lite, sitta i telefonen. Men arbeta det är inte för dig?”
Jag stelnade. Arbeta? Med en sju månaders bebis som inte sover på nätterna?
“Jag börjar jobba när Mischa är ett och ett halvt”, sa jag bestämt. “Som vi kom överens om.”
“Överenskommelse”, drog hon ut på ordet. “Min son är inte gjord av stål? Han försörjer hela familjen. Och du bara slösar. De där gardinerna hur mycket kostade de? Och den importerade barnvagnen?”
Jag stirrade på henne, trodde knappt mina öron. Gardiner för åttahundra? En begagnad barnvagn för fem tusen?
“Pengar, förresten”, Gunillas ögon glimmade. “Har du någonsin betalt hyran? Elen? Du är en parasit här. Ingen bad dig komma. Min Erik levde lugnt, och du…”
Något brast inom mig. Jag stod, oförmögen att röra mig. Ville skrika: “Vem betalade renoveringen i ert sovrum? Vem köpte er kyl? Var tog mina besparingar vägen?”
Men jag teg. Van att bita ihop, svälja förolämpningar. För Mischas skull. För Eriks. För denna idiotiska “frid och fröjd”.
“Du tror jag inte ser hur du tittar på mina saker?” svärmors röst darrade. “Tror du ska ta min son och allt jag äger?”
Jag förstelnade. Vilka saker? Den slitna servisen hon vårdade som guldet? De gamla kastrullerna jag inte fick röra? Erik och jag ägde inget bara skulder och Mischas vagga
