Lyckan i den gamla kommunala lägenheten
Sofia satt vid köksbordet och drack en kopp timjante, långsamt och utan brådska. När hon hörde nyckeln i låset reste hon sig och stannade i dörröppningen. In kom hennes man, Erik, allvarlig och tyst.
“Hej”, sa hon först. “Du är sen igen. Jag har ätit för länge sedan och väntat på dig…”
“Hej”, svarade Erik. “Du behövde inte vänta. Jag är inte hungrig, och förresten stannar jag inte länge. Jag ska bara packa och gå.” Han tog av sig inte skorna, gick rakt in i rummet, öppnade garderoben och drog fram en resväska.
Sofia stod som förstenad. Hon förstod ingenting medan hon såg honom slänga ihop sina saker i väskan.
“Erik, förklara. Vad är det som händer?”
“Förstår du inte? Jag lämnar dig”, sa han tydligt utan att möta hennes blick.
“Vart?”
“Till en annan kvinna.”
“Jaha, säkert en ung tjej. Fast du är ju inte gammal själv, fyrtio år är ingen ålder”, sa Sofia med en antydan till sarkasm när hon började fatta läget. “Jag ska inte gråta, han ska inte få se mina tårar”, tänkte hon, men högt sa hon: “Hur länge har det här pågått?”
“Nästan ett år”, svarade Erik lugnt. När han såg hennes förvåning tillade han: “Det är ditt problem om du inte märkte något. Jag var bra på att dölja det.”
“Du lämnar mig för gott… eller?” frågade hon plötsligt.
“Sofia, fattar du inte? Lyssna noga. Jag lämnar dig för en annan. Vi ska snart få ett barn tillsammans. Du och jag kunde inte, men hon, Emma, ska föda min son. Du har en månad på dig att lämna min lägenhet. Hur och vart du ska är ditt problem. Vi ska bo här med Emma och vår son tills hon får en egen lägenhet.”
Erik gick. Sofia stod ensam kvar, väggarna tycktes pressa mot henne, tystnaden var kvävande. Hon satte på tv:n, bara för att höra någons röst. De hade varit gifta i tolv år. Det tog henne en vecka att samla sig, men hon klarade det.
Hon hade ärvt ett hus på landet efter sina föräldrar, som gick bort tidigt. Men att bo ensam på landet lockade inte.
“Jag klarar inte av att bo där”, tänkte Sofia. “Långt från civilisationen, inga bekvämligheter och ingen arbetsmöjlighet. Vid trettiofem år vill jag inte leva på landet.” Så hon bestämde sig för att sälja huset och köpa ett rum i en kommunal lägenhet eller ett kollektivhus med pengarna. Livet fick visa vägen.
Huset sålde hon direkt när hon kom till byn. Grannen, Margareta, väntade på henne.
“Sofia, så bra att du kom! Vi tänkte åka till stan och leta efter dig.”
“Vad har hänt?” frågade Sofia.
“Jo… mina släktingar vill köpa ditt hus. De kommer från Norrland och behöver ett litet hus som de kan riva och bygga nytt på tomten. De vill bo nära oss, min syster och hennes man…”
“Herregud, Margareta, det är precis därför jag kom! Vilken tur! De kan få det direkt, bara vi kommer överens om priset. Här är mitt telefonnummer…”
Allt ordnade sig. Inom tio dagar hade hon pengarna i handen, inte mycket för ett halvt ruckel, men tillräckligt för en liten hyresrätt i ett kollektivhus. Delat kök, två rum bebodda av grannar, och det tredje köpte hon. Därför kallade hon det en kommunal lägenhet.
Grannarna verkade lugna och respektabla. Sofia träffade dem sällan, hon var på jobbet från morgon till kväll. Där inledde hon en romans med en kollega, Tobias. Allt verkade bra, åtminstone tyckte Sofia det.
Kort före International Women’s Day, den 8 mars, sa Tobias plötsligt:
“Jag måste tänka på en del saker. Jag är inte säker på mina känslor. Vi behöver ta en paus.”
“En paus? Eller så kan du dra åt skogen”, fräste hon argt.
Hon kom hem den kvällen i dåligt humör. Hon var trettiosex år och hade ingen tid för pauser. Stressen fick henne att vilja äta. Hon öppnade kylskåpet en liten bit skinka var borta. Händerna skakade.
“Vem har tagit min skinka?” röt hon över hela köket.
“Sofia, jag slängde den för två dagar sedan… den var grön och luktade illa. Jag tänkte att du inte skulle äta den ändå. Varför riskera din hälsa?” sa grannen, Karin, lugn men lite skyggt.
“Du har ingen rätt att ta mina saker! Det är inte din sak att avgöra vad jag ska äta!” Sofia exploderade av ilska. Först hennes man, sedan förlorade hon sitt hem, Tobias tog en paus och nu tog grannarna hennes mat.
“Karin, ta det inte så hårt”, sa grannen Bertil, en sextioårig, gråhårig man med glasögon, alltid lugn och sittande i ett hörn med en tidning. “Sofias ilska riktar sig inte mot dig. Någon annan har sårat henne.”
“Vad vet du?” snäste Sofia. “Ingen har frågat dig.”
“Jag vet en del.”
“Om du är så klok, varför bor du här i detta sunkiga kollektiv?” Sofia kunde inte hejda sig.
Karin och Bertil utbytte blickar. Karin gick till sitt rum för att undvika konflikten. Sofia smällde igen dörren och sjönk ner på soffan.
“Köksfilosofen”, muttrade hon. “Vem tror han att han är?”
Efter en timme lugnade hon sig. Hon insåg att hon köpt skinkan för länge sedan och skämdes över sitt utbrott.
“Jag förolämpade Karin utan anledning. Mina nerver är helt slut. De måste tro att jag är en hysterisk bråkmakare. Jag måste be om ursäkt.”
Hon hittade Karin i köket.
“Förlåt mig, Karin. Jag vet inte vad som flög i mig. Så mycket har hänt… Bertil har rätt.”
Karin log och omfamnade henne. “Det händer, Sofia. Sätt dig ner, vi ska dricka te med tårta och godis. Men du borde be Bertil om ursäkt. Han fick ta emot mycket.”
“Han är faktiskt professor, undervisade på universitetet. Han hade en stor lägenhet i centrum och ett bra jobb. Men allt förändrades när hans fru blev sjuk. Hjärncancer. Våra läkare vägrade operera, det var för sent. Han hittade en klinik i Israel som tog henne, men det krävdes mycket pengar. Bertil lånade stora summor och åkte dit. Operationen lyckades, men hon blev inte bättre. Hon levde en tid till, men till slut gick hon bort. Bertil slutade på jobbet och vårdade henne. Efter hennes död sålde han lägenheten och betalade av skulderna. Så hamnade han här.”
Sofia höll på att brista i gråt. “Tack för att du berättade. Imorron ska jag absolut be honom om ursäkt.”
