**Att gifta sig för Kalles skull**
Min lyckliga barndom tog slut när jag var fem år. En dag kom inte mina föräldrar och hämtade mig från dagis. Alla andra barn hade blivit upphämtade, men jag satt kvar vid bordet och ritade bilder av mig själv, mamma och pappa. Dagisfröken tittade på mig och torkade hela tiden kinderna. Till slut kom hon fram, lyfte upp mig, höll mig hårt och sa:
“Vad som än händer, får du inte vara rädd, lille Kalle. Du måste vara stark nu. Förstår du mig? Förstår du, lilla vän?”
“Jag vill hem till mamma,” svarade jag.
“Nu kommer en tant och en farbror. Du ska följa med dem, Kalle. Där finns många andra barn, gråt inte nu.”
Hon tryckte sitt våta ansikte mot mitt.
Sedan tog de mig i handen och ledde mig till en bil. När jag frågade när jag skulle få träffa mamma igen, sa de att mamma och pappa var långt borta och inte kunde kompa och hämta mig idag. Jag fick bo i ett rum med andra pojkar som jag. Men föräldrarna kom inte nästa dag, eller dagen efter. Jag var så ledsen att jag grät om nätternan och blev sjuk av sorg.
En sköterska i vit rock pratade allvarligt med mig när jag blev frisk. Hon sa att mina föräldrar nu var långt borta, uppe i himlen. De kunde inte komma ner, men de såg mig alltid och ville att jag skulle vara snäll och inte bli sjuk, så de inte skulle bli för ledsna.
Men Kalle trodde henne inte. Han tittade upp på himlen och såg inga föräldrar, bara fåglar och moln. Han bestämde sig för att hitta dem, vad som än krävdes.
Först undersökte han gården noga. Till slut hittade han ett hål under en buske, där staketets järnstänger var böjda. Men han kunde bara krypa halvvägs igenom. Så han började gräva. Det gick långsamt, men jorden var lös och sandig. Snart fanns det en öppning under stängerna, där avståndet var störst.
Kalle kröp igenom och var fri. Han sprang så fort han kunde från det hatade barnhemmet så kallade de det, de andra pojkarna. Men han kände inte till staden och gick snart vilse. Han måste hitta sitt hem, men alla hus såg likadana ut.
Plötsligt såg han en kvinna vid övergångsstället som liknade hans mamma. Samma prickiga klänning, samma snygga knut i det ljusa håret.
“Mamma!” ropade Kalle och sprang efter henne.
Men hon hörde honom inte och vände sig inte ens om.
“Mamma!” Han fattade tag i hennes arm när han hann ifatt.
Kvinnan vände sig om, hukade sig ner och såg på honom.
Nej, det var inte hans mamma.
Nina blev kär för första gången när hon var tjugo, och det var för alltid. Hon och Viktor var ett perfekt par. De träffades av en slump på en dansbana en sommarkväll. Han kom fram, rodnade lite och bjöd henne på en långsam dans. De pratade lätt, och sedan lämnade han inte hennes sida. Han följde henne hem.
De träffades inte länge innan de gifte sig, bara tre månader senare. De levde i perfekt harmoni. Men efter tre år insåg Nina att hon inte kunde få barn. Viktor kunde inte acceptera det, och hon fortsatte med ändliga undersökningar och kurorter. Till slut fick de acceptera att de aldrig skulle få ett eget barn. En dag sa Viktor att de kunde adoptera från ett barnhem.
Men Nina älskade sin man så mycket att hon erbjöd honom en skilsmässning. De var snart trettio, fortfarande unga. Viktor kunde gifta om sig med någon som kunde göra honom lycklig. Hon skulle klara sig ensam.
Men Viktor vägrade. Han sa att han aldrig skulle lämna henne. Då kom Nina på en listig plan. Hon erkände att hon inte älskade honom längre, att hon hade en annan man. Viktor vägrade tro henne.
Nästa natt kom hon inte hem. Hon dök upp på morgonen, stankande av vin och herrparfym. När Viktor frågade vad som pågick, upprepade hon bara att hon hade en älskare. Till slut gick han med på skilsmässan.
___________________________
När Kalle ropade på Nina hade hon varit skild i två månader. Hon mådde dåligt, saknade Viktor och oroade sig för honom. Och nu kallade en främmande pojke henne för “mamma”. Hennes hjärta hoppade.
“Vad har hänt, lilla vän? Har du gått vilse?” frågade hon mjukt.
“Jag letar efter min mamma och pappa. De sa att de är i himlen. Men jag tror inte på det,” grät Kalle.
“Kom, jag bor inte långt härifrån. Jag ger dig goda bakelser, vill du det?” Hon tog honom i handen, och de gick.
Hemma åt Kalle glupskt de bakelser hon köpt på vägen och drack te med körsbärsblad. Han berättade så gott han kunde vad som hänt. Det syntes att han inte ätit goda saker på länge. De äldre pojkarna tog ifrån honom godis, kallade honom namn och gav honom smällar ibland.
Nina tyckte så synd om honom. “Vill du, Kalle, att jag tar med dig hem och vi bor tillsammans? När du blir stor förstår du allt. Och en dag träffar du dina riktiga föräldrar, men det dröjer länge än.” Kalle nickade ja.
Nina ringde barnhemmet och berättade att hon hittat honom. Hon tog med honom dit, pratade med personalen om att de måste vara mer uppmärksamma. Sedan började hon besöka honom varje dag. Men hon kunde inte ta hem honom.
Problemet var att hon hade ett jobb och en lägenhet, men ingen man. Ensamstående kvinnor fick inte adoptera. För första gången ångrade Nina skilsmässan. Men hur skulle hon få tillbaka Viktor?
Då bestämde hon sig för att be en kollega om en skenäktenskap. Han var nyligen skild, en riktig kvinnotjusare, men en bra kille. Han skulle få bra intyg från jobbet.
Stellan tvekade först men gick med mot betalning. Han hade alltid gillat Nina, och nu var hon ensam. Han ville ha en romantisk middag med efterföljande aktiviteter. Nina blev sårad, hon älskade fortfarande Viktor och kunde inte tänka sig någon annan.
Men när hon träffade Kalle på kvällen såg hon ett blåmärke under hans öga. De äldre pojkarna hade gett honom en läxa för att han “tjallat”. Personalen hade berättat om en möjlig adoption, och nu skulle Kalle få det tufft.
Nästa dag accepterade Nina Stellans villkor. På lördagen lagade hon middag, klädde sig i röd klänning (som han ville), tände ljus och väntade. Hon kände sig äcklad och förrådd, men Kalle måste räddas. Hon hade lovat.
Dörrklockan ringde. Nina reste sig tungt och gick till dörren. Vilken chock när hon såg sin före detta man.
“Jag måste prata med dig, Nina. Jag har följt dig hel
