Elin, vi är hungriga! Sluta ligga här! hördes mannens irriterade röst alldeles intill örat.
Huvudet bultade, halsen var alldeles torr, och näsan igentäppt. Hon försökte sätta sig upp, men kroppen kändes som en trasa. Inte konstigt att hon blivit sjuk.
Hela veckan hade det varit varmt, men igår kväll började det snöa blandat med regn. Vårens nyckfullhet… Taxi fick hon inte, vilket inte var förvånande i sådant väder. Hon fick ta bussen hem från jobbet. En halvtimme väntade hon på en överfull buss, klämde sig in med möda. Sedan en lång promenad från hållplatsen.
Hon hade bett sin man, Viktor, hämta henne på vägen.
Elin, jag och Anton har varit hos mamma. Vi blir sena, hade han svarat.
Som vanligt.
När hon äntligen kom hem var hon genomblöt och frusen.
Klockan var åtta på morgonen. Lördag.
Viktor, kan du hämta termometern? bad hon med svag röst.
Vad? Är du sjuk? Han såg förvånad ut. Men frukost då?
Kan ni inte fixa det själva? frågade hon.
Själva? Mannen stirrade. Men Anton då?
Han är tio år! Och du är en vuxen man. Gör några ägg? Låt honom hjälpa dig. Jag har lärt honom laga mat, han är stor nu.
Du har lärt honom laga mat? utbrast Viktor.
Ja. Vad är det för konstigt med det? Han sitter bara med telefonen hela dagarna. Vill inte göra någonting. Elin ryckte på axlarna.
Är du helt från vettet? Han är en karl! Män behöver inte lära sig laga mat! Det är ert, kvinnornas jobb! Han såg arg ut. Okej, vi åker till mina föräldrar, eftersom du inte orkar med oss. Vi kommer hem imorgon kväll.
Inom kort var både Viktor och Anton på väg till hans föräldrar.
Elin reste sig mödosamt, hittade termometern, satte på vattenkokaren och funderade…
*Varför blev det så här? När gick det snett? När blev allt hennes ansvar? Varför kunde inte Viktor ta hand om henne när hon var sjuk?*
Termometern pep 39,2.
Hon tog medicin och lade sig igen.
Snart ringde telefonen. Det var hennes mamma.
Elin, varför svarar du inte? Jag blir orolig när du inte ringer som vanligt. Victoria lät bekymrad.
Jag är lite sjuk, mamma. Tog medicin och somnade om. Hennes röst var hes.
*Lite* sjuk? Och var är Viktor? Hos sin mamma igen? Mamman muttrade.
De åkte dit. För att inte bli sjuka. Elin lät trött.
Tror du på det själv? För att inte bli sjuka… Säg hellre att han inte vill behöva diska! Victoria lät upprörd.
Men mamma… Elin försökte protestera, men fick inte chansen. Hon visste att mamman hade rätt.
Nej, inget *men mamma*! Jag har rätt att vara arg. Jag gav dig inte bort som slav! Har du tagit din temperatur?
Ja. Den var hög. Känns lite bättre nu, men jag är svag.
Stanna i sängen! Pappa kommer och hämtar dig. Du ska inte vara sjuk ensam. Vänta. Victoria lade på.
Elin reste sig långsamt, tvättade ansiktet, packade en väska med det nödvändiga och sin laptop. När pappa kom var hon redo.
Oj! Pappa tog sig för hjärtat när han fick syn på henne.
Vad är det, pappa? Elin blev rädd.
Åh, det är du! Han tog väskan från henne. Jag trodde nästan jag såg döden! Så blek du är!
Pappa! Varför skrämmer du mig så? Hon log svagt. Ska vi åka?
Ja. Håll dig fast i mig, annars blåser vinden bort dig! Han hjälpte henne försiktigt in i bilen. Så mager och utmattad du ser ut. Nej, din mamma har rätt, det är som att du lever i slaveri. Förlåt att jag säger det, men du ser inte bra ut.
Elin orkade inte argumentera. Hon var för trött.
Hos föräldrarna var det varmt, mysigt och tryggt. Victoria tog hand om henne ordentligt, och mot kvällen kände Elin sig lite bättre.
Hon ringde Viktor för att berätta att hon inte var hemma.
Vad vill du? Jag kan inte köpa medicin till dig, jag har druckit lite öl med pappa. Det är lördag! Vi tittar på fotboll. Förresten, mamma vill prata med dig. Viktor räckte telefonen vidare.
Elin! Du är en kvinna! Du kan inte bara koppla av och lämna dina män hungriga! Vad är viktigt i en familj? Speciellt för män? Att de är mätta, varma och inte störs! Och du? Sjuk… Tog en tablett, och sen? Ksenia, hennes svärmor, lät hånfull.
Victoria, som gick förbi, hörde och tog telefonen från dottern.
Kära svärmor! Är din son handikappad? Sjuk? Vad ska en man vara för att få vara mätt, varm och ostörd? Hon lät arg.
Handikappad? Familjefar! Och förresten, alla män är sådana. Svärmodern hade inte väntat sig att höra Victorias röst. Viktor, hur är det där?
Hur *det är*? … För fan! Jag tar hand om min dotter. En riktig man kan inte ens ta hand om sin sjuka fru! Han kan inte ens köpa medicin drack öl istället… Äkta man! Fru sjuk, och han är glad. De två kvinnorna avskydde varandra, men Ksenia var lite rädd för Victoria.
Vad för dumheter. Killarna åkte härifrån för att inte störa Elin. Ksenia fnös. Duktig liten prinsessa! Medicin och omtanke! Frisk tjej, bara lat. Glömmer sina män! Och de är ändå hennes familj! Men det gör inget! Jag tar hand om mina pojkar! Och din dotter är en egoist!
Victoria stirrade på den tysta telefonen.
Dotter, är det här värt det? Du är fortfarande ung! Det här är för mycket. Mamman var upprörd.
Då kom ett meddelande från Viktor:
*»Elin, kan du skicka pengar? Det räcker inte till lönen. Jag spenderade på Anton. Förresten, jag fick betala alla hans aktiviteter och köpa kläder!»*
*»Men jag har betalat alla räkningar och mat hela månaden. Är det rättvist?»* Hon blev stum av hans fräckhet.
*»Klart det är rätt. Lägenheten är ju din! Skicka nu, jag är i affären!»* Otåligt.
*»Jag har inga pengar. Köpte medicin.»* Hon ljög.
*»Va? Ingen? Din sjukdom blir dyr! Be dina föräldrar.»*
*»Be din mamma.»*
*»Nej, hon fattar inte var min lön tar vägen.»*
*
