Morgonen började som vanligt. Fönstret var fortfarande mörkt, men man hörde de dämpade ljuden från stan som vaknade. Jag öppnade ögonen, sträckte på mig och tittade på mannen som sov bredvid mig Erik. Han låg på rygg med en arm hängande över sängkanten, ansiktet avslappnat som ett barns. I såna stunder försökte jag inte tänka på de senaste grälen, hans underliga distans, hur han kommit hem sent från jobbet och sagt att “allt är bra, bara mycket att göra”. Jag ville tro honom. Jag ville att allt skulle vara bra.
“God morgon”, viskade jag och rörde vid hans axel.
Han ryckte till och öppnade ögonen.
“Redan?” muttrade han och gäspade. “Du är uppe tidigt.”
“Jag vill ha kaffe”, log jag. “Och kanske äta frukost tillsammans?”
“Visst”, nickade han och satte sig upp. “Jag sätter på.”
Jag log. Det var en sällsynt omtänksamhet från hans sida. På senaste tiden hade han knappt hjälpt till hemma, och jag hade börjat tro att han bara var trött. Men idag verkade han annorlunda. För uppmärksam. För noggrann.
Jag gick in i duschen, och när jag kom tillbaka luktade det nybryggt kaffe i köket. Erik stod vid bordet och hällde upp den mörka drycken i kopparna. I en min favoritporslinskopp med blå blommor hällde han kaffet, medan den andra, med en spricka i handtaget (den som svärmor alltid använde), lämnades tom.
“Jag gjorde det extra speciellt”, sa han och räckte mig koppen. “Som du gillar det: med en skvätt mjölk och kanel.”
“Tack”, log jag, men i samma stund fångade min näsa en konstig doft. Inte kaffe. Något skarpt, kemiskt med en ton av bitter mandel.
Jag rynkade pannan.
“Vad är det för lukt? Från kaffet?”
Erik tittade hastigt på koppen.
“Vet inte. Kanske en ny rostning? Eller att mjölken var gammal?”
Jag luktade igen. Bitter mandel. Den doften kände jag igen. Som barn hade mormor berättat: luktar det bitter mandel, är det cyanid. Jag trodde inte på det då, men sen läste jag om det i kemiboken. Cyanid har en tydlig bittermandeldoft. Och det är dödligt.
Hjärtat bultade.
“Erik, är du säker på att du inte blandat i något?” frågade jag så lugnt jag kunde. “Jag är allergisk mot vissa tillsatser. Kanske jag tar en annan kopp?”
Han stelnade till en sekund. Sedan log han.
“Släpp det, det är bara kaffe. Drick innan det kallnar.”
Jag nickade, men i samma stund hördes steg i hallen. Från sitt rum kom svärmor Margareta Persson. Hon var en sträng kvinna med en kall blick och en vana att lägga märke till allt. Vi hade aldrig kommit överens. Hon tyckte jag var “inte god nog” för hennes son, att jag var “för enkel”, att “i hennes familj lever inte såna som du”.
“God morgon”, sa hon torrt och gick fram till bordet.
“Mamma, god morgon”, sa Erik och kysste henne på kinden. “Jag har satt på kaffe. Här är din kopp.”
Han räckte henne den tomma koppen med sprickan.
“Var är mitt kaffe?” frågade hon och rynkade pannan.
“Jag häller upp nu”, sa Erik och tog tekannan.
I samma stund gjorde hon det som räddade mitt liv.
Hon reste sig snabbt, tog min kopp med kaffe och sa:
“Du får vänta.”
Hon såg på mig med hat.
Erik stelnade. Hans ögon vidgades för ett ögonblick. Han tittade på mig och i den blicken såg jag något hemskt. Inte skräck. Inte irritation. Utan besvikelse.
“Vad håller du på med?” fräste svärmor och började dricka ur min kopp. “Häll upp kaffet istället för att stå där som en fåne.”
Erik hällde långsamt upp kaffe i den tomma koppen åt mig.
Jag satte mig. Hjärtat bultade. Jag kunde inte slita blicken från koppen framför svärmor. Samma kopp med bittermandelsdoften.
“För starkt”, muttrade hon. “Men drickbart.”
Jag såg på Erik. Han satt med sänkt blick, petade med gaffeln i omeletten. Inga ord. Ingen blick. Inget leende.
Tio minuter senare grimaserade svärmor plötsligt.
“Något är fel med magen”, mumlade hon. “Huvudet snurrar.”
“Mår du illa?” frågade jag och försökte dölja paniken.
“Ja, lite”, hon ställde ner koppen. “Det känns som att jag kvävs.”
Hon reste sig, men vacklade genast. Erik flög upp.
“Mamma! Vad är det?”
“Du du”, hon tittade på honom, ögonen vidgades. “Du ville mig”
Och hon föll.
Jag skrek. Erik rusade till henne, ropade på ambulans, skakade henne i axlarna. Jag stod som förlamad. Allt gick för fort. Men en sak förstod jag: han hade velat döda mig. Och hon hon blev offret istället.
Tjugo minuter senare kom ambulansen. Läkarna sprang in, undersökte Margareta. En av dem luktade på koppen.
“Hon har förgiftats av kaliumcyanid”, sa han. “Mycket hög koncentration. Hon är i koma. Små chanser.”
Erik stod blek och darrande.
“Jag vet inte hur det hände Jag satte bara på kaffe”
“Var förvarar ni kaffet?” frågade läkaren.
“I skåpet men det är nytt, jag köpte det igår”
“Visa mig.”
Vi gick till köket. Läkaren öppnade burken. Luktade.
“Här finns inget cyanid. Så någon har blandat det i koppen eller vattnet.”
Polisen kom en halvtimme senare. Förhören började.
“Du var den sista som rörde koppen”, sa kriminalaren och tittade på Erik. “Och du hällde upp kaffet.”
“Jag gjorde inget fel!” skrek han. “Jag älskar min mamma!”
“Och din fru?” frågade kriminalaren och såg på mig.
Jag teg.
Sen, när polisen tog med Erik på förhör, stannade jag ensam i huset. På köksbordet stod koppen. Samma. Jag gick fram, tog den. På botten fanns ett vitt, tunnt lager. Jag tvättade den inte. Jag lade koppen i en påse och gömde den i skåpet.
Tre dagar senare dog svärmor. Läkarna sa oförenligt med liv. Cyaniden dödade hjärncellerna på minuter.
På begravningen var Erik blek, med svullna ögon. Han stod som om han bar på en stor skuld. Men jag såg inte sorg i hans blick. Jag såg lättnad.
Efter begravningen kom han fram till mig.
“Hördu”, sa han, “jag vet
