Viktor Gregorsson höll ett öga på Ola utan att han märkte något. Det var inte konstigt Viktor hade jobbat många år på rätt positioner, han var en proffs! Men än så länge fanns det inga misstänkta tecken; Ola tog inte med sig någon hem och inget skumt hände. Men Viktor Gregorsson lurade man inte så lätt han visste att det bara var en tidsfråga innan Ola skulle göra ett misstag. Hans intuition kunde inte ha fel.
Det här var otroligt viktigt för honom, för det rörde honom personligt. Hans eget liv, hans familj. Han mindes med värme när lilla Elin var liten. När hon föddes hade Viktor blivit besviken en flicka, inte en son! Självklart visade han det inte, men inombords kände han en liten sten: en flicka!
En sådan respekterad man som han, och så fick han en dotter istället för en son! Vem skulle han kunna prata man emellan med när det blev tungt? Vem skulle han lära livet, forma till en riktig människa?
Men så… Ja, en flicka. Han hade gift sig sent, jobbet kom alltid emellan, och kvinnorna tyckte inte om hans intensiva arbete.
Men så träffade han Lova Lovisa!
Och Lova var också närmare fyrtio, så en son var för sent att hoppas på.
Och sedan hände det oförutsedda. Viktor Gregorsson märkte inte ens när hans lilla dotter tog över hans hjärta. När hon log mot honom för första gången och grep hans näsa med sin lilla hand, gav han upp.
När Elin tog sina första osäkra steg och plötsligt, av ren iver, sprang mot honom och ropade: “Pappa, pappa!” då lyfte han upp henne och höll henne hårt. Då förstod han att hennes lycka var det viktigaste i hans liv. Hans flicka, hans stjärna, han skulle aldrig låta någon göra henne illa!
Lova skrattade: “Viktor, du bortskämmer oss!” Och Viktor köpte presenter till sina älskade flickor, och när han såg glädjen i deras ögon, var han den lyckligaste mannen.
Och hur kunde det gå så fort? För inte så länge sedan gick hon bredvid honom och höll hans stora hand när han följde henne till förskolan. Hon tittade upp mot honom med sitt ljusa hår och frågade:
“Pappa, du är så stor! Köper du en björn åt mig? Snälla?” Och Elin tittade på honom så att han kände sig som en hjälte. Men nu hade hon gått ut skolan, börjat distansstudier och fått jobb. Hon bestämde det själv hans uppfostran hade burit frukt.
“Pappa, det är dags att jag blir självständig. Genom jobbet får jag erfarenhet direkt, varför slösa tid?” Och Viktor Gregorsson var så stolt över sin Elin så klok hon var.
Och sedan hände det. Lova bakade en kaka, hennes ögon var hemlighetsfulla, som om något stort hänt. Viktor trodde att flickorna tänkte be honom om något, kanske om pengar. Men nej! Det var något helt annat, något han inte ens tänkt på än. För tidigt Elin hade precis fyllt tjugo.
“Pappa,” Elin log, strök bort en osynlig liten dammfläck från hans axel. “Pappa, jag vill att du och mamma ska träffa någon. Men bli inte arg. Ola är så snäll, vi tänker skicka in förlovningsanmälan. Jag bjöd honom på kaffe ikväll. Åh, där ringer han!”
Lova var först framme och öppnade dörren: “God kväll, välkommen! Jag heter Lovisa. Det här är Elins pappa, Viktor Gregorsson.” Viktor nickade, tryckte Olas hand, men munnen blev torr.
Den här killen kom för att ta hans dotter, hans Elin, så var det! En främling skulle föra bort hans enda flicka från hemmet!
En annan röst, förnuftets röst, sa till honom: *Vad hade du väntat dig? Vill du inte att din dotter ska vara lycklig? Killen verkar bra, har en stadig hand eller ville du att hon skulle bo hos dig hela livet?*
Men Viktor Gregorsson ville inte lyssna på förnuftet. Han bestämde sig direkt Ola var inte värd hans Elin, punkt. Och en plan mognade i hans huvud. Han skulle sätta denne Ola på prov, han skulle inte låta någon göra hans dotter illa.
Så, några veckor senare, fick han äntligen sin chans. Viktor Gregorsson satt i sin tjänstebil utanför Olas hus. På kvällarna, efter att Ola följt Elin hem, hade han följt efter honom flera gånger, låtsats att han jobbade.
Tänk om han hade en annan? Eller något annat skumt på gång och sedan skulle han ångra att han gett bort sin dotter till fel person. De hade ju redan skickat in förlovningsanmälan, Elin sydde på sin klänning, och Lova planerade festen.
Och äntligen såg Viktor Gregorsson det: en kvinna med en liten flicka närmade sig Olas port. Ola kysste kvinnan, tog hennes väska och lilla flickans hand. Och så försvann de in i porten! *Där har vi det!*
Viktor Gregorsson *visste* att Ola inte var den han utgav sig för. Fast samtidigt tyckte han redan om killen. Han påminde honom om sig själv som ung öppen, ärlig. Kanske var den här professionella misstänksamheten onödig?
Elin mötte honom med glädje: “Pappa, om en vecka är det vårt bröllop! Vi bokade restaurangen idag. Jag är så lycklig.”
Viktor Gregorsson tittade på sin dotter och visste inte vad han skulle göra. Han skämdes plötsligt för att han spionerat på hennes fästman. Och då sa Elin:
“Pappa, Olas föräldrar kommer imorgon. De hälsar på oss på kvällen, men de bor hos honom. Och idag skulle hans syster och hennes dotter komma och hälsa på, de är från en annan stad. Hennes man är på tjänsteresa, han kommer senare.”
På bröllopet dansade Viktor Gregorsson med Lova som om de var unga igen. Han insåg att det var meningslöst att misstänka alla, att blanda ihop jobbet med sitt privata liv.
Ett år senare födde Elin en son Simon! Den nyblivna morfadern grät så här gick det till när drömmar gick i uppfyllelse. Nu hade han någon att prata man emellan med, någon att göra saker tillsammans med svärsonen Ola visade sig vara en fantastisk kille.
Och lille Simon växte fort, skrattade högt. Snart skulle han börja prata, och innan man visste ordet av skulle han springa omkring. Sådan var livets glädje! Men om hur han spionerat på Ola det tänkte Viktor Gregorsson aldrig berätta för någon. Man måste lita på sina nära och kära.
