Det var en kall februarimorgon när allt började. Jag stod i köket och hällde upp kaffe till mig själv medan min man, Anders, satt vid bordet och stirrade ner i sin telefon. Hans fingrar trummade otåligt mot bordsskivan. Jag kände det direkt något var på väg att hända.
“Elin,” sa han till slut, “jag åker imorgon.”
Skeden darrade i min hand. “Vart då?”
“Till Spanien. Sol, hav, avkoppling. Biljetten är redan köpt.”
Jag rörde i mitt kaffe som redan blivit kallt. Vi hade sparat i två år för en gemensam semester! Jag hade skjutit upp köp av en ny vinterjacka för den här resans skull.
“Och jag då?” frågade jag.
“Vadå?” Han ryckte på axlarna. “Tror du det är lätt för mig här? Jag behöver en paus från den här vardagen.”
Jag stirrade på honom. Var det verkligen samma man som en gång kallade mig “lilla gumman”? På sistone hade han blivit en främling telefonen var som limmad vid hans hand, till och med på toaletten.
När han packade såg jag badbyxorna och den skimrande skjortan i garderoben. Inte alls hans stil. När hade han köpt dem?
“Om det blir pengar över, köper jag en kylskåpsmagnet till dig,” sa han och stängde sin väska.
Tack, storättade hjälte.
Dörren slog igen. Jag var ensam. Kanske överreagerade jag? Men då ringde hans telefon på bordet. Ett meddelande lyste upp skärmen: “Lilla katten, jag är på flygplatsen. Väntar tills…”
“Lilla katten.” Han hade slutat kalla mig så för fem år sedan. “Vi är vuxna nu,” brukade han säga.
Tio minuter senare kom han tillbaka. Han såg misstänksamt på mig. “Vad gör du?”
“Bor här,” svarade jag. “Får jag inte det?”
Han tog telefonen och kollade om jag rört den. Sedan kysste han mig på pannan som om jag var ett barn. “Var inte arg. Jag tar med mig nåt när jag kommer tillbaka.”
Och så var han borta.
Jag satt kvar. Hjärtat bultade. Vem var den här “katten”? Varför var han så nervös?
Plötsligt kände jag en drivkraft. Jag klädde på mig, tog en dyr taxi till Arlanda. Och där såg jag dem. Skrattande, kramandes. En tjugoårig tjej med långt hår och en figur som en fotomodell. Klädd i den skimrande skjortan från vår garderob. Anders viskade i hennes öra, och hon skrattade, hängde på honom.
Två års besparingar. Och hela tiden planerade han med henne.
Jag ville springa fram, skrika, slå. Men de var redan på väg mot gaten. För sent.
Ute på en bänk brast jag i gråt. Snön började falla, först lätt, sedan i tjocka flingor. Jag frös, men kunde inte röra mig.
“Ursäkta…”
En röst. Jag vände mig om. En man i slitna kläder stod där. Ansiktet var rött av kylan, håret ovårdat.
“Behöver du hjälp?” frågade han oroligt.
“För mig?” Jag skakade på huvudet. “Inget kan hjälpa mig nu.”
“Det är nog inte så illa som det känns,” sa han stilla. “Vill du ha en kopp kaffe? Eller ett jobb? Tillfälligt, åtminstone?”
Jag tittade på honom. Vi hade båda förlorat något idag. Men han dolde det åtminstone inte.
“Vet du vad,” sa jag, “kom hem till mig. Vi äter nåt varmt.”
“Är du säker?” Han såg förvånad ut.
“Är du en galning?” frågade jag.
Han skrattade. “Nej. Livet bara blev så här.”
I taxin muttrade chauffören, men jag betalade extra.
På vägen berättade han. Han hette Erik. Ingenjör. Förlorat jobbet, sedan lägenheten. Frugan flyttade till sin mamma. “När du får ordning på ditt liv, kom tillbaka.”
Självklart. Alla har sin sorg.
Hemma gick han direkt till elementet, varmde händerna.
“Du kan ta en dusch,” sa jag. “Handdukarna finns i skåpet. Anders badrock hänger där.”
“Är du säker?”
“Ja. Min man är på semester med sin älskarinna. Badrocken är ledig.”
Medan han duschade, värmde jag soppa. Hade jag tappat förståndet? Ta hem en främling? Men dagen hade redan varit så surrealistisk.
När han kom ut såg han helt annorlunda ut. Fyrtio år, kloka ögon. Löjlig i Anders för lilla badrock.
“Är du verkligen inte en galning?” frågade jag igen.
Han log. “Bara en som hamnat snett.”
Vid middagsbordet berättade han mer. Jobbat som ingenjör, företaget gick i konkurs. Inga nya jobb för folk över fyrtio.
“Sparade pengar rann iväg,” suckade han. “Frun stod ut ett tag, men sa till slut att hon inte ville leva i fattigdom.”
“Kärlek fram till första motgången,” muttrade jag.
“Verkar så.”
Jag berättade om flygplatsen, meddelandet till “katten”, två års besparingar.
“Och nu då?” frågade han.
“Skilsmässa. Lägenheten är min. Jag klarar mig.”
“Barn?”
“Ingen tur,” suckade jag. “Han sa det var för tidigt. Nu fattar jag han ville inte.”
“Kanske bäst,” sa Erik försiktigt. “Med en sån man…”
Efter middagen bad han att få se nyheterna. Jag gick in i köket, städade. När jag kom tillbaka sov han i fåtöljen. På morgonen var han borta. En lapp låg på bordet: “Tack. Du räddade mig. När jag får jobb, ska jag visa min tacksamhet.”
Det kändes tomt. Som om något viktigt försvunnit.
Veckorna gick. Jag skickade skilsmässopapper. Packade ner Anders saker, bytte lås.
På jobbet stannade jag sent. Kollegerna undrade varför jag var så disträ. Men hemma var för många minnen, för mycket tomhet.
Anders ringde flera gånger. Jag svarade inte. Han skrev att han ville prata. Men vad fanns att säga?
En dag när jag kom hem med matkassar stod han vid porten. Arg, röd i ansiktet.
“Vad betyder det här?” morrade han. “Varför funkar inte nyckeln?”
“Jag bytte lås,” sa jag lugnt.
“Är du galen? Det är min lägenhet också!”
“Var. Här, ta det här istället.”
Jag räckte honom skilsmässopappren.
“Skilsmässa?” läste han flera gånger. “Menar du allvar?”
“Fullt. Hur mår din ‘lilla katt’? Tappat solbrännan?”
Hans ansikte förvreds.
“Vet du ens vad du pratar om? Jag är i mitt prime! Jag behöver passion! Vad ger du mig? Bara tristess!”
“Jag kunde gett dig två års besparingar,” sa jag. “Men du tog dem redan.”
Han höjde handen.
