Mannen skickade sin fru till landsbygden för att hon skulle gå ner i vikt, eftersom hon hade tappat huvudet, så att han själv kunde ägna sig fritt åt nöjen med sin sekreterare.
“Stefan, jag förstår inte vad du vill”, sa Elin.
“Inget särskilt”, svarade Stefan. “Jag vill bara vara lite för mig själv, vila upp mig. Åk till landet, slappna av, gå ner några kilo. Annars har du blivit helt urblekt.”
Han gav hennes figur en föraktfull blick. Elin visste att hon hade gått upp i vikt på grund av medicineringen, men hon sa inget.
“Var är detta ställe?” frågade hon.
“På en mycket pittoresk plats”, log Stefan. “Du kommer att tycka om det.”
Elin bestämde sig för att inte protestera. Hon behövde också vila. *Kanske är vi bara trötta på varandra*, tänkte hon. *Låt honom vara i fred en stund. Och jag kommer inte tillbaka förrän han själv ber om det.*
Hon började packa sina saker.
“Du är inte arg på mig, eller hur?” tillade Stefan. “Det är bara för en kort tid, bara så du kan vila.”
“Nej, allt är bra”, svarade Elin med ett leende.
“Då går jag”, sa Stefan och gav henne en kyss på kinden innan han gick.
Elin suckade djupt. Deras kyssar hade för länge sedan förlorat den värme de en gång haft.
Resan tog mycket längre tid än väntat. Elin tog fel väg två gånger GPS:en strulade och det fanns ingen täckning. Till slut dök en skylt upp med namnet på byn. Platsen var avskild, och husen, även om de var av trä, var välskötta med vackert snidade dekorationer.
*Här finns inga moderna bekvämligheter*, tänkte Elin.
Och hon hade rätt. Huset såg ut som en fallet stuga. Utan bil eller telefon skulle hon ha känt sig förflyttad till förr. Elin tog fram mobilen. *Jag ringer honom nu*, tänkte hon, men det fanns fortfarande ingen signal.
Solen höll på att gå ner och Elin var trött. Om hon inte hittade huset skulle hon få sova i bilen.
Hon hade ingen lust att åka tillbaka till staden, och hon ville inte ge Stefan chansen att säga att hon inte kunde klara sig själv.
Hon klev ur bilen. Hennes röda jacka stack komiskt ut mot byns landskap. Hon log mot sig själv.
“Nåväl, Elin, vi går inte vilse”, sa hon högt.
Nästa morgon väcktes hon av en gälla tupp medan hon sov i bilen.
“Vad är det för oväsen?” muttrade Elin och rullade ner rutan.
Tuppen tittade på henne med ett enda öga och började sedan skrika igen.
“Varför håller du på så där?” utbrast Elin, men såg en kvast svepa förbi fönstret och tuppen tystnade.
En gammal man dök upp vid vägkanten.
“God morgon!” hälsade han.
Elin tittade förvånat på honom. Invånarna här verkade som hämtade ur en saga.
“Bry dig inte om vår tupp”, sa den gamle mannen. “Han är snäll, men han skriker som om han blev slaktad.”
Elin brast ut i skratt, och sömnen försvann genast. Även den gamle mannen log.
“Stannar du länge hos oss eller är det bara en kort stopp?”
“För att vila, så länge det varar”, svarade Elin.
“Kom in, lilla vän. Du får frukost hos oss. Du kan träffa mormor också. Hon bakar kakor… och det finns ingen som äter dem. Barnbarnen kommer en gång om året, barnen med…”
Elin tvekade inte. Hon ville lära känna byns invånare.
Lars-Eriks fru visade sig vara en riktig sagomormor hon bar förkläde och halsduk, hade ett tandlöst leende och vänliga rynkor. Huset var rent och mysigt.
“Det är underbart här!” utbrast Elin. “Varför kommer inte barnen oftare?”
Anna-Lisa ryckte på axlarna.
“Det är vi som ber dem att inte komma. Vägarna är dåliga. Efter regn måste man vänta en vecka innan man kan åka. Det fanns en bro en gång, men den var gammal. Den rasade för ungefär femton år sedan. Vi lever som i fängelse. Lars-Erik åker till affären bara en gång i veckan. Båten orkar inte mer. Lars-Erik är stark, men åldern…”
“Dessa kakor är fantastiska!” utbrast Elin. “Finns det ingen som tar hand om er? Någon måste ju göra det.”
“Vad tjänar det till? Vi är bara femtio kvar. Förr var vi tusen. Men nu har alla flyttat.”
Elin funderade.
“Konstigt. Och kommunen, var är den?”
“På andra sidan bron. Och med omvägen är det 60 kilometer. Tror du inte vi har bett om hjälp? Svaret är alltid detsamma: inga pengar.”
Elin förstod att hon hittat ett projekt för sin semester.
“Säg mig, var kan jag hitta kommunen? Eller följer ni med? Det verkar inte som om det kommer att regna.”
De gamla såg på varandra.
“Är du seriös? Du kom hit för att vila.”
“Det är jag. Vila kan ta många former. Och om det skulle regna? Jag måste tänka på mig själv också.”
De gamla log varmt.
På kommunen sa de:
“Hur länge ska du plåga oss? Du får oss att framstå som skurkar. Titta på stadens gator! Vem tror du ger pengar till en bro till en by med femtio invånare? Hitta en sponsor. Till exempel, Bergström. Har du hört talas om honom?”
Elin nickade. Naturligtvis kände hon honom Bergström ägde företaget där hennes man arbetade. Han var född här; hans föräldrar flyttade till stan när han var runt tio år.
Efter en natt av funderingar fattade Elin sitt beslut. Hon hade Bergströms nummer hennes man hade ringt honom flera gånger från hennes telefon. Hon bestämde sig för att ringa honom som en främling, utan att nämna att Stefan var hennes man.
Försöket misslyckades första gången, men andra gången lyssnade Bergström, blev tyst en stund och brast sedan i skratt.
“Vet du, jag hade nästan glömt att jag var född här. Hur är läget?” frågade han.
Elin ljusnade.
“Mycket bra, lugnt, folket är underbart. Jag skickar bilder och filmer. Anders, jag har försökt på alla sätt ingen vill hjälpa de gamla. Du är den enda som kan göra något.”
“Jag ska tänka på det. Skicka bilderna, jag vill minnas hur det var.”
I två dagar ägnade sig Elin åt att filma och fotografera för Bergström. Meddelandena lästes, men inget svar kom. När hon var på väg att ge upp ringde Anders själv:
“Elin, kan du komma till mitt kontor på Drottninggatan imorgon klockan tre? Och förbered en preliminär plan för arbet
