God morgon, älskling.
Han vaknade, som vanligt, en minut innan väckarklockan ringde. En vana kvar från militärtiden. Han rullade ur sängen, pressade upp sig från golvet med slutna ögon. Blodet susade i ådrorna och jagade bort sömnen.
Jag väcker grabbarna, Ellen.
Grabbarna hans tioåriga tvillingpojkar sov i rummet bredvid. Två miniatyrkopior av honom själv, med halvöppna munnar, som om de delade samma dröm.
Värmen hade strejkat hela natten, så morgonjoggen fick vänta. Han stod en stund och betraktade deras redan vältränade kroppar.
I deras ålder hade han varit raka motsatsen: spinkig, klumpig, med hukande axlar. Blyg, något som klasskamraterna tolkade som feghet. Skolan var lätt, men kränkningarna svåra. Han kunde inte slå tillbaka; han visste att han var svag. På gympan ansträngde han sig, men idrottslärarens hån gjorde ont. När det gällde sporter var mamman bestämd:
Jag födde inte en begåvad pojke för att han skulle lära sig slåss.
Blygheten segrade. Drömmen om att bli stark försvann. Mamman visade sällan stål, men hon omgav honom med omsorg och värme… För mycket värme. Så han stack till militären direkt efter gymnasiet. Två år senare kom han tillbaka en atletisk boxare med framtidsdrömmar. Den spenslige, blyge pojken var borta.
Studietiden blev en ny värld: tävlingar, studentkorridor, nya vänner. Och ett nytt problem flickor. Trots framgångarna i boxning försvann inte blygheten. Att prata med en tjej var lika svårt som vid tio års ålder. Tills hon kom.
Ellen var en stjärna på idrottshögskolan. Mästare i simhopp, smal, ljushårig, med gröna ögon. Intelligent, leende, men tystlåten, som om hon inte riktigt var här. Därför kallade de henne Rymdlingen. De blev vänner direkt.
De behövde inte prata. De kunde gå timmar utan ett ord. Hejade på varandra under tävlingar. Efter deras första kyss friade han genast.
Bröllopet från rymden firade hela klassen tillsammans. De älskades för sin ärlighet och öppenhet.
Ett år senare tog Ellen studieuppehåll hon var gravid. På kvällarna jobbade han som lastbärare på Centralstationen. Konstigt nog kände han sig starkare då. Inte av säckarna, utan för att han visste: han klarade allt. Han kunde försörja sin familj. Han var stark, och han hade henne.
Ellen var nervös, men läkaren lugnade henne:
Det enda dåliga är om du inte gillar barn för du får två på en gång.
På nätterna drömde de tillsammans. Vilka barnen skulle bli, vilket hus de skulle köpa vid havet… Men nätter är till för drömmar.
Innan förlossningen tog hon hans hand och bad:
Lovar mig att du aldrig lämnar dem…
Han blev förvirrad, men när han såg hennes ögon, nickade han bara.
Förlossningen var lång och svår. Hon låg medvetslös i nästan ett dygn. Läkarna hittade inte orsaken till blödningarna. När de gjorde det, var det för sent.
Vad som hände den natten minns han inte. Allt var som i en dimma. Han vaknade på Centralstationen, liggande i en pöl. Huvudvärken och illamåendet satt kvar, men en tanke gjorde honom nykter: hans två barn väntade.
Han tog examen men slutade tävla. Idrottsförbundet gav honom en lägenhet, dit han flyttade med grabbarna. Först hjälpte hans mor, sedan växte pojkarna upp, och de levde som tre. Han tränade ungdomslag, men när barnen började skolan tog han jobb som idrottslärare. Han slutade inte med lastbärarjobbet en lärare får inte mycket i lön. Numera var han skiftchef.
Livet ordnade sig, men tomheten fanns kvar. Det var som om orden försvunnit utan Ellen.
Vänner försökte fixa dejter, men han orkade inte sitta en timme. En flicka påminde om Ellen i blicken, en annan rättade till håret som hon…
Så började han prata med henne på nätterna. Först blev han arg han hörde henne inte, kände henne inte. Sedan vande han sig. Han delade med sig, frågade om råd.
Igår hade pojkarna skrutit om att de fått högsta betyg på provet:
Jag sa åt dem att riktiga män inte skryter. Och att det är skamligt att inte få högsta betyg. Men inombords var jag stolt. De är bra pojkar, Ellen. Starka, smarta, inte elaka… Min tränare i lumpen sa: Mod är konsten att vara rädd utan att visa det. Jag är rädd att ge dem för mycket beröm, visa svaghet. Jag har aldrig sagt att jag älskar dem… Men de vet det, va?
Plötsligt kom tårarna nära. Han reste sig för att gå och krama dem, säga hur mycket de betydde… Men han lät bli det var mitt i natten.
Köket var kyligt på morgonen. Han tittade på termometern: fem minusgrader. En bra vinter, torr. Synd bara att snön inte kommer. Utanför sopade en äldre kvinna från andra våningen gården. Pratade hon med sig själv?
Plötsligt kom grabbarna inrusande. Den äldre, född fem minuter tidigare, satte på vatten till te. Den yngre ställde fram stekpannan hans tur att laga frukost.
Då knuffade den ene den andre i sidan. Tafatt kom de fram och kramade honom.
Pappa… Vi vet att du ibland pratar med mamma. Säg att vi inte kommer ihåg henne så väl, men att vi älskar henne jättemycket. Och dig också, pappa.
